Målsägandebiträdet

Den svenska rättsprocessen brister i alla delar när barn är med, tycker advokat Lena Feuk. I Sverige är vi dåliga på att utreda de mest utsatta barnen både i vårdnadsmål och i brottmål. Och även om det finns en bra utredning, brister det i utbildningen av de aktörer som ska tolka utredningen.
Advokat Lena Feuk har ofta uppdrag som målsägandebiträde åt barn som har utsatts för brott. Hon är särskild företrädare för barn i brottmål då barnets vårdnadshavare misstänks för brott mot barnet. Hon har uppdrag som offentligt biträde eller ombud i mål om tvångsomhändertagande av barn enligt lagen om vård av unga (LVU). Och hon har många vårdnads-, boende- och umgängesmål.

Lena Feuk är kritisk till hur den svenska rättsprocessen fungerar då barn är inblandade.

–Det brister i alla delar, tycker jag. Dels på utredningssidan, dels på utbildningssidan. Även om man får en bra utredning måste domstolen, åklagaren och alla andra kunna tolka utredningarna och förstå dem på ett riktigt sätt.

Lena Feuk menar att vi är dåliga på att utreda de mest utsatta barnen.

I vårdnadsmålen och brottmålen brister både utredningarnas kvalitet och beslutsfattarnas kompetens. När det blir fråga om tvångsomhändertaganden av barn enligt LVU är utredningarna bättre.

I vårdnadsmål där det finns misstankar om övergrepp mot barn kommer barn i förskoleålder nästan aldrig till tals, enligt Lena Feuk. De är för små och svåra för polisen att utreda. Det saknas samarbete mellan de olika aktörerna – polis, åklagare, socialnämnd, barnpsykiatri – och det saknas gemensamma riktlinjer.

Utgår från normalfamiljen
Lena Feuk anser att man avsiktligt avstod från att beakta barn som far illa, då man ändrade vårdnadslagstiftningen 1998 så att gemensam vårdnad blev norm. Utredningen riktade uttryckligen in sig på normalfamiljen.

–Det är utmärkt att man flyttade fram positionerna i de familjer som fungerar väl, men problemet är att det tog bort fokus från den mindre, mer komplicerade gruppen barn som far illa.

I praxis har en stark presumtion bildats för att alla problem som barn har beror på föräldrarnas konflikter. Det vanliga när föräldrar är i stora konflikter är att den ene misstänker att barnet far illa hos den andre, men även om det finns berättelser från barnet om övergrepp, även om det finns läkarintyg om skador, så utgår man ändå från att det handlar om föräldrakonflikterna.

Dessutom ger den gemensamma vårdnaden en vetorätt: Man kan inte utreda barnet eller ge det behandling utan den andre vårdnadshavarens medgivande.

–Jag tycker inte att utredningarna är rättssäkra för barn, och därmed blir inte rättstillämpningen det heller, säger Lena Feuk. Man kan inte skylla bara på domstolen när den inte får tillräckligt utredningsunderlag. Den måste ju se vad som är bevisat, inte vad som bara påstås.

Handlingsförlamning
Hon tycker inte att skillnaden i bevisvärdering mellan brottmål och tvistemål fungerar. Många gånger gör man vårdnadsutredningarna som om de vore brottmålsutredningar och hanterar tvistemålen som brottmålsavgöranden. Saknas en fällande dom, så har inget hänt.

I ett tvistemål ska vad som är bäst för barnet och risker för barnet vägas in, enligt lagstiftning och förarbeten.

Brott behöver inte alls vara bevisat – det sägs tydligt i propositionen 1992/93:139, som också 1998 års utredning hänvisar till. Där står det tydligt att det är riskerna för barnet som ska vara avgörande.

Lena Feuk är missnöjd med brottsutredningarna när barn har utsatts för brott. I dessa lägger polisen ner otillräckligt med arbete, är för långsam och missar bevismaterial och gör för få ingripanden.

Det är som om det finns en sorts handlingsförlamning på grund av att ärendena är tunga att arbeta med.

–Vårt rättssystem är från början inte uppbyggt med tanke på barn som brottsoffer över huvud taget, säger hon.

Lovordar barnhus
I USA och på Island samordnar olika myndigheter som utreder barn som har utsatts för brott sin verksamhet i barnhus eller barnrättscentrum.

Lena Feuk lovordar de barnhusliknande enheter som inrättas efter isländsk modell i Malmö, Linköping och Stockholm. Där ska man samarbeta tvärprofessionellt kring barnen. Ambitionen är att man ska bli snabbare och kunnigare. Att barn inte ska behöva gå runt till alla instanser för att höras på nytt.

–Det är bra att man höjer ambitionen. Men jag har hittills inte fått någon uppfattning om att man också har utvecklat ett mer rättssäkert utredningsförfarande. Man måste också finslipa sina verktyg.

Lena Feuk har reagerat på att den familjerättsliga delen inte alls tagits med i de svenska barnhusen. Hon menar att det är viktigt att ha med utredare från familjerättsenheten, som kan samråda professionellt med de andra yrkeskategorierna i barnhusen. Om det finns misstankar om övergrepp inom familjen, så är det säkert att det också blir en vårdnads-, umgänges- och boendefråga.

–För barnet har det i de flesta fall väsentligt större betydelse hur dess framtida vardag ska vara än om pappa, eller vem det nu kan vara, kommer i fängelse eller ej.

Lena Feuk nämner ett exempel på hur kompetens hos processens olika aktörer i förening med tydliga riktlinjer kan ge helt andra resultat än det nuvarande systemet i Sverige:

En mamma misstänkte att hennes barn var utsatta för övergrepp av sin pappa. Barnen hördes av polisen i korta förhör, men berättade inte om några övergrepp, och ärendet avskrevs. Socialtjänsten beslutade att inte ens beröra frågan i vårdnadsutredningen. Den ansåg att ingenting hade hänt eftersom ingen brottsmisstanke fanns kvar, och föreslog gemensam vårdnad och växelvis boende. Mamman var amerikanska och tog med barnen till USA. Pappan försökte få barnen överflyttade till Sverige enligt Haag-konventionen om internationella bortföranden av barn.

I målet i USA fick mamman till stånd en omfattande utredning. I USA tillämpar man ett child sexual abuse protocol – allmänt erkända riktlinjer för utredningar och bedömningar av misstänkta sexuella övergrepp mot barn. Utredningen, där barnens yttranden granskades av fyra experter innan de kom till rätten, visade att det ena barnet hade varit utsatt för allvarliga övergrepp. Den kunnige domaren fann att allvarliga risker för barnen förelåg och överlämnade inte barnen till pappan.

Lena Feuk konstaterar att barn bemöts mycket olika i rättsväsendet på olika håll i Sverige, eftersom det inte finns några allmänt erkända riktlinjer. Det hänger helt och hållet på den enskilda personliga utredarens kompetens och intresse. Polisen är den instans som har tagit utbildning och handledning på allvar tidigast och bäst. Åklagarna har också börjat, men det går långsamt fram.

Familjedomstolar
Lena Feuk efterlyser specialdomstolar för mål som rör barn som far illa. Dit kunde kanske också LVU-målen föras, medan familjerättsmål som inte rör tvister om barnen kan stanna i vanlig domstol. Det kunde vara en fördel för barns rättssäkerhet att dra nytta av en sådan domstols kompetens med särskilt lämpade och utbildade domare. Även mål om verkställighet av vårdnads- och umgängesmål kunde föras över till familjedomstolarna.
Magnus Andersson, Tom Knutson

Publicerad i nr 1/2006
Sök i vårt artikelarkiv

  Hjälp

Till avancerad sök

Senaste numret som pdf

Omslag Advokaten nr 3/2014, länk till PDF

Redaktion

Chefredaktör
Tom Knutson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 25
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Mats Cato
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 07
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Magnus Andersson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 03
Fax 08-662 30 19
E-post