Kammaren bakom butiken

Olle Abrahamsson, ordförande i Integritetsskyddskommittén, skriver om integritetsskyddet i lagstiftningen.
”Man måste förbehålla sig en liten kammare bakom butiken, en kammare som är helt och hållet vår egen och helt och hållet fri. Bara där kan vi vara oss själva och upprätta vårt sanna oberoende.” Dessa ord av filosofen Michel de Montaigne har inte förlorat sin giltighet sedan de sattes på pränt för över 400 år sedan. Behovet att slippa en oönskad och påträngande inblandning i det som tillhör vårt privata liv är grundläggande för vår upplevelse av att vara fria och ansvarstagande människor. Om denna inblandning kommer från stat eller kommun, företag eller enskilda är i princip utan betydelse. De integritetskränkningar som sker på skolor och arbetsplatser, i familjens hägn eller genom förtal i medierna kan för den enskilde vara värre än de som en alltför nitisk kontrollstat utsätter honom för.

Allt detta håller de flesta med om, liksom att det är en viktig samhällelig uppgift att i lagstiftningen bygga in ett skydd för medborgarnas personliga integritet. Problemet är att det finns en lång rad angelägna allmänna och enskilda intressen som kan tillgodoses bara till priset av att integritetsskyddet begränsas. Det behövs en effektiv brottsbekämpning, därför måste polisen få använda hemliga tvångsmedel. Det behövs en trygg och säker sjukvård, därför måste patientuppgifter samlas i integritetskänsliga datajournaler. Vi anser oss behöva förenkla vår vardagstillvaro, därför går vi med på att våra konsumtionsmönster kartläggs, elektroniska spår lagras och personuppgifter samkörs.

Gränsdragningen mellan å ena sidan det integritetsskydd som vi inte vill avstå från och å andra sidan alla dessa motstående och i många fall behjärtansvärda intressen löper som en röd tråd genom det mesta av vår lagstiftning. Ibland är denna gränsdragning enkel, andra gånger nästan hopplöst svår. Låt mig ge ett par exempel.

Många av dem som i dag ringer nödsamtal till SOS Alarm vet inte exakt var de befinner sig. En del är skadade och förlorar under samtalets gång medvetandet. Men tack vare ny teknik är det möjligt att med stor geografisk noggrannhet se varifrån ett mobilsamtal kommer. Tekniken beräknas spara 100 liv och 1,2 miljarder kronor varje år. I hela EU kommer 5 000 liv att sparas. Med viss rätt kan det hävdas att ianspråktagandet av denna avancerade spårningsteknik innebär ännu ett steg på vägen mot det totala kontrollsamhället. Ändå väger den invändningen lätt mot möjligheten att lindra lidande och nöd.

För att finna exempel där komplikationsnivån är högre kan man gå till regeringens lagförslag om buggning och om användande av tvångsmedel i preventivt syfte. Att Advokatsamfundet av hänsyn till integritetsskyddet är starkt kritiskt till båda förslagen framgick av chefredaktör Tom Knutsons artiklar i Advokaten nr 2/2006. Samfundet är inte ensamt om kritiken. Över blockgränserna har fyra riksdagspartier utverkat ett års extra betänketid, en möjlighet som regeringsformen ger vid rättighetsbegränsande lagstiftning.

Alldeles tydligt är att förslagen om buggning och preventiva tvångsmedel förutsätter avsteg från principer som lagstiftaren hitintills har funnit angelägna att slå vakt om. Regeringen har haft svårt att övertygande påvisa förekomsten av en så dramatiskt ökad brottslighet att dessa avsteg är nödvändiga. Inte heller har regeringen lyckats övertyga skeptikerna om att buggning och preventiva tvångsmedel är effektiva verktyg i kampen mot brottsligheten. För egen del lutar jag åt slutsatsen att en tillåtande lagstiftning är berättigad, tydligast beträffande de preventiva tvångsmedlen. Däremot är jag kritisk till att det praktiska värdet av de båda förslagen har beskrivits alltför schablonartat och till att propositionerna nästan helt saknar en redogörelse för de integritetsskador som medborgarna kommer att råka ut för. Om dessa skador inte redovisas och värderas är det i princip omöjligt att bedöma om vinsterna med förslagen från brottsbekämpningssynpunkt står i proportion till de förluster de innebär för integritetsskyddet.

Gemensamt för buggning och annan tvångsmedelsanvändning som står under domstols kontroll är att en mycket liten andel av befolkningen är direkt berörd av verksamheten. Motsatsen gäller för den lagring av trafikdata som teleoperatörerna blir ålagda när det nyligen beslutade EU-direktivet i ämnet nästa år genomförs i nationell lagstiftning. Uppgifter om varje in- och utgående telefonsamtal, även IP-samtal via bredband, SMS och e-postmeddelanden skall sparas minst ett år för att kunna tas fram när ett polisiärt efterforskningsbehov uppkommer. Det innebär en väsentlig utvidgning av den begränsade lagring som hittills har förekommit av debiteringsmässiga skäl eller i fall av domstols beslut om hemlig teleövervakning. Uppgifter om advokaters klientsamtal och medieredaktioners inkommande e-post omfattas och skall lagras. Av misstag ringda samtal och topphemlig mobilkommunikation kommer att registreras och sparas. Inga undantag kommer att finnas. Källskyddet försvagas. Tystnadsplikter undermineras. Affärs- och statshemligheter riskerar att röjas.

De flesta är ännu inte fullt medvetna om innebörden av det beslutade direktivet. Men den dag då människor inser att all deras kommunikation via telefon och dator ingår i ett storskaligt övervakningsnät kommer den känslan att förstärkas som många redan har av att leva i ett storebrorssamhälle. Beteendemönster kommer att förändras: Vågar jag koppla upp mig på min egen dator eller är det säkrast att gå till ett webbcafé? Bör jag kanske avstå från att ringa till en ny bekantskap på grund av risken att vår relation avslöjas? De psykologiska och attitydskapande effekterna av trafikdatalagringsobligatoriet kommer sannolikt att bli långt mer omfattande och djupgående än av de hittills betydligt mer uppmärksammade reformerna på området för tvångsmedel, som den vanlige medborgaren trots allt löper mycket liten risk att någonsin råka ut för.

Vem vill försvara en nyordning som så uppenbart försvagar skyddet för medborgarnas personliga integritet? Förmodligen de barn som nyligen räddades undan en kinesisk smugglarliga, vars avslöjande enligt Hans Ihrman vid Internationella åklagarkammaren är ”ett skolexempel på hur oerhört viktigt det är att telefonbolagen lagrar data” (SvD 19/4-06). Förmodligen också de 10 000-tals kvinnor från öststaterna som lever i tvångsprostitution inom EU, liksom föräldrarna till de barn som får sina liv förstörda av cyniska narkotikasyndikat och kanske rent av även de som inte längre vågar använda tunnelbanan eller som avstår från flygresor av rädsla för nya terrorangrepp.

Hänsynen till brottsoffren är ett utomordentligt relevant skäl för att införa ett allomfattande system för lagring av trafikdata. Argumentet har också med rätta lyfts fram i debatten. Däremot berör det mig illa att många av dem som deltar i debatten förnekar att skyddet för den personliga integriteten försämras. Som om de omfattande protesterna skulle bero på ett enda stort missförstånd.

”EU godkänner lagring av teledata i kampen mot terrorismen. Vad tycker du?” Av 2 617 röstande svarade knappt hälften ”Bra” och drygt hälften ”Dåligt” som svar på denna läsarfråga i SvD 22/2-06. Enkäten visar hur åsikterna går isär. Skäl balanseras av motskäl, i detta fall och i många andra. Det är i sanning inte lätt att väga skyddet för den personliga integriteten mot den totala verkan av alla tvångsmedel och övervakningsmetoder. Särskilt inte med tanke på det intensiva reformarbete som alltjämt pågår på området.

Men just den typen av avvägningar har Integritetsskyddskommittén fått i uppdrag att göra. Den 30 mars 2007 skall arbetet slutredovisas.

OLLE ABRAHAMSSON, ORDFÖRANDE I INTEGRITESSKYDDSKOMMITTÉN

Publicerad i nr 5, 2006
Sök i vårt artikelarkiv

  Hjälp

Till avancerad sök

Senaste numret som pdf

Omslag Advokaten nr 3/2014, länk till PDF

Redaktion

Chefredaktör
Tom Knutson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 25
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Mats Cato
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 07
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Magnus Andersson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 03
Fax 08-662 30 19
E-post