Generalsekreteraren

Lycka till, Beatrice Ask!

Det har varit riksdagsval. Sverige har fått en ny regering och därmed en ny justitieminister. De som hoppades att regeringsförklaringen och budgetpropositionen skulle präglas av nya stora rättspolitiska visioner utöver högre straff, buggning och fler poliser är nog besvikna. Men låt oss ge vår nya justitieminister chansen att visa vad hon vill åstadkomma.

Trots att Beatrice Ask inte är jurist har hon, i likhet med Anna-Greta Leijon, med sin långa politiska erfarenhet goda möjligheter att utöva stort inflytande. Många av de idag mycket framträdande jurister inom rättsväsendet, som en gång arbetade under Anna- Greta Leijon intygar att hon var en utmärkt klok och uppskattad justitieminister. Men så kom den s.k. Ebbe Carlsson-affären! En fråga om buggning fällde den justitieministern! En annan tidigare justitieminister, Laila Freivalds, också omvittnat skicklig, blev också hon offer i en så kallad affär. Det som Cecilia Stegö-Chilo och Maria Borelius nyligen fått erfara ligger på sitt sätt väl i linje med det som hänt en del framträdande socialdemokratiska statsråd. Flera är de kvinnliga statsråd som tvingats att avgå eller utsatts för svåra angrepp i olika typer av mediedrivna affärer. Kan detta vara en tillfällighet?

Mig synes att andelen kvinnliga statsråd och kvinnliga höga politiker som fått gå till följd av olika ”affärer” är oproportionerligt hög. Detta reser en rad frågor av principiell art. Påfallande är att i alla dessa fall media spelat en avgörande roll för händelseutvecklingen. Om man utgår från att kvinnor inte är mindre väl skickade att inneha höga positioner och att deras omdöme inte är sämre än deras manliga kollegors återstår att förklara vad som förefaller ha blivit något av ett mönster. Kan möjligen en förklarande faktor vara att kvinnor, än så länge, har svagt utbyggda nätverk som inte förmår hjälpa dem att klara krishanteringen? Kan det vara så att kvinnorna helt enkelt är sämre rustade för krig?

Det finns givetvis tillfällen när de sakliga skälen för ett enskilt statsråds avgång är mycket goda. Men, inte var väl Mona Sahlins inköp av Toblerone på statens kontokort i närheten av något som sakligt sett motiverade någon större uppmärksamhet, än mindre den mediala hetsjakt som följde. Bevekelsegrunderna var andra. Och kännetecknande var då, liksom vid alla framgångsrika klappjakter, att det blir väldigt tyst runtomkring den som utsätts för mediernas angrepp. Köbildningen är inte påtaglig för att försvara den som inte (längre) framstår som en vinnare. Detta sorgliga fenomen har nyligen illustrerats igen.

Biologen, fysikern och den nyvalda riksdagsledamoten Maria Borelius, en uppenbarligen begåvad framgångsrik fyrabarnsmamma som har bott utanför Sverige under senare år, utsågs oväntat till ny handelsminister. Maria Borelius blev känd för allmänheten genom sina vetenskapsprogram i TV. Hon är en rutinerad vetenskapsjournalist. Och hon hade viktiga kunskaper om näringslivet, bland annat erfarenhet från flera börsbolagsstyrelser. Bilden av Maria Borelius blev på några dygn transformerad från den av en spännande kvalificerad nykomling på den politiska arenan till den av en förnedrad, skandalomsusad fifflerska. Såvitt framkommit var Maria Borelius inte misstänkt för något brott. Inte förrän det statliga Radiotjänst och fackförbundet Transport valde att polisanmäla Maria Borelius och två andra statsråd, som i likhet med tusentals andra personer i Sverige inte anmält och betalt TV-innehav. Hon hade sex veckor tidigare återflyttat till Sverige. Denna förseelse måste i Borelius fall rimligen betecknas som en struntsak. När licensavgiftsfrågan dessutom kombinerades med anlitandet av ”svart” hemhjälp och bostäder som ägdes av olika utländska bolag var måttet rågat. Maria Borelius skulle kastas för vargarna.

Alla skall följa lagen. Naturligtvis är det särskilt viktigt att inte regerings- och riksdagsledamöter sätter sig över lagen. Men varför är det allvarligare när Maria Borelius i likhet med väldigt många andra anlitat ”svarta tjänster” eller missat att betala TV-licensen? Den förre justitieministern hade ju enligt uppgifter i medierna också haft svart arbetskraft. Men då väcktes inga krav på hans avgång. Då startades inget mediedrev. Nej, fallet Borelius måste bero på något annat. Jag kan omöjligen se att dessa saker motiverar de mediala övergrepp som Maria Borelius och hennes familj blev utsatta för, allt under förevändningen att medierna måste fylla sin viktiga roll att granska överheten. Jag kan inte frigöra mig från misstanken att övergreppen på Maria Borelius fullföljer en trist tradition avseende behandlingen av kvinnliga politiker.

Brott preskriberas efter viss tid. När det gäller moralism och hyckleri åtnjuter offren inte detta privilegium. Om man studerar den mediebevakning som riktats mot Maria Borelius kan den i stora delar rimligen inte uppfattas som något annat än skandaljournalistik. Att påstå att publiceringarna är motiverade av hänsyn till det så kallade allmänintresset är inte trovärdigt. Drevet mot Maria Borelius hade inte bara politiska förtecken. Andra underliggande motiv gjorde sig nog också gällande.

Är det måhända så att det råder olika måttstockar för vad som bedöms som klandervärt beroende på den ”skyldigas” kön och sociala ställning. Är det till och med så att Maria Borelius representerade allt det som är inopportunt i det av jantelagen präglade Sverige. Är det därför en kvinnlig vulgärkrönikör hånar Maria Borelius som mamma? Är det därför Maria Borelius beskrivs som ett våp i satirer och underhållningsprogram? Kombinationen av att en kvinna rönt framgång av egen kraft, att hon lever i ekonomiskt välstånd, att hon har ett fagert yttre och tydlig kompetens väcker tydligtvis heta känslor. Del av den bilden är att man genast söker förklara att hon omöjligen kan ha åstadkommit detta själv. Någon man måste ha hjälpt till. Symptomatiskt nog valde också en av kvällstidningarna att publicera två helsidor under rubriken ”Männen bakom Maria Borelius kometkarriär”. Behandlingen av Maria Borelius är sorglig inte bara för henne själv. Den är bedrövlig också därför att den negativt påverkar andra kvinnors önskan och vilja att ta chefspositioner. Exemplet visar att det inte är nog med att kvinnor, liksom deras manliga kollegor, blir seriöst granskade och ibland, helt riktigt, ifrågasatta i sin professionella gärning. Men det tycks som om kvinnliga makthavare skall utsättas för särskild behandling. De skall också hudflängas privat. De skall förnedras. Och förnedringen skall fortsätta även efter det att de tvingats bort från makten. Vad hade hänt om Maria Borelius hade varit en man i den övre medelåldern? Jag tror inte att behandlingen blivit densamma. Man kan bara jämföra med den avgående statsministern som är misstänkt för arbetsmiljöbrott. Han riskerar åtal för en förseelse som han rimligen varit fullständigt okunnig om. Det restes inte några krav på dennes avgång som statsminister och partiledare av det skälet. Inte heller har jag sett att detta åberopats av politiska motståndare inför valet. Vad är skälet till denna särbehandling?

Mediernas uppgift är förvisso att rapportera och granska. Men med den mediala makten följer också ett stort ansvar. Det är inte rimligt att medierna i krigsrubriker på löpsedlar presenterar människor, ej heller ministrarna, som skattefifflare därför att man utnyttjar en av lagstiftaren tillåten ägandeform för sin bostad alldeles oavsett vad man kan ha för uppfattning i det lämpliga i att en minister har det så ordnat.

Ett begrepp som den nya regeringen upprepat många gånger såväl inför, som efter valet, är ”utanförskap”. En stor del av invånarna i Sverige lever enligt regeringen i utanförskap. Det uttalade målet är att förändra detta tillstånd. Det är inte bara de arbetslösa som drabbas av utanförskap i dagens Sverige. Att tillhöra den grupp av kvinnor som Maria Borelius representerar innebär ett självklart utanförskap. Till skillnad från den stora gruppen av dolt och öppet arbetslösa utgör Maria Borelius en minoritet i vårt land. Hon är en välutbildad, välbetald och framgångsrik kvinna. Därigenom delar hon paradoxalt nog i detta avseende sitt öde med den arbetslösa tvåbarnsmamman.

Kvinnor behöver goda förebilder. Sådana är ofta personer med livs- och yrkeserfarenhet. Inom rättsväsendet är kvinnorna underrepresenterade som chefer. Detsamma gäller kvinnor som delägare på advokatbyråer. Det behövs uppenbarligen fler kvinnor i chefsposition. Kvinnor som inte är rädda. Kvinnor som vågar anta utmaningar. Det kan vara så att de till och med inte har betalat TV-licens eller varit försenade med en skattebetalning. De har med största säkerhet betalat barnvakten en hundralapp i handen. Men detta får inte hindra dem från att våga göra karriär. Jag lyckönskar därför särskilt Beatrice Ask i hennes svåra och viktiga uppgift som vår justitieminister. Jag tror och hoppas att hon skall klara den uppgiften.

Sök i vårt artikelarkiv

  Hjälp

Till avancerad sök

Senaste numret som pdf

Omslag Advokaten nr 3/2014, länk till PDF

Redaktion

Chefredaktör
Tom Knutson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 25
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Mats Cato
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 07
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Magnus Andersson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 03
Fax 08-662 30 19
E-post