När lag och moral krockar

Hatbrott engagerar. Våld mot homosexuella, klotter och vandalisering på föreningslokaler och glåpord mot flyktingbarn skapar stora rubriker i medierna. Under Pride-veckan lovar politikerna varje år nya tag mot intolerans, kränkningar och våld. Trots – eller tack vare – uppmärksamheten och satsningarna har myndigheterna under de senaste åren rapporterat allt fler anmälningar om hatbrott. Under 2009 bröts den trenden när antalet anmälda hatbrott gick ner, och 2010 minskade antalet anmälningar ordentligt från 5 797 anmälningar till 5 139. Statistiken är dock osäker på flera sätt, och insatta bedömare tror att det i verkligheten begås betydligt fler hatbrott än de som anmäls.

Olaga diskriminering och hets mot folkgrupp är två typiska hatbrott. Men egentligen kan i stort sett vilket brott som helst, från skadegörelse till mord, vara ett hatbrott. Den gemensamma nämnaren är att gärningsmannen begått brottet med uppsåt att kränka en person på grund av dennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse, sexuella läggning eller någon liknande omständighet. Det är brott som, enligt diskussionen om hatbrott, inte bara riktas mot en enskild person, utan mot en hel grupp i samhället. I förlängningen sägs hatbrotten hota demokratins grundvalar, genom att de slår mot tanken på allas lika värde.

För att markera allvaret i hatbrotten beslutade riksdagen 1994 om en särskild straffskärpningsregel (se faktaruta). Vid påföljdsbestämmelsen ska rätten sedan dess, utöver brottets allvar, också ta hänsyn till just om motivet varit att kränka någon på de grunder som lagen säger.

I praktiken innebär regeln att den som misshandlar en person på grund av hans hudfärg ska straffas hårdare än den som misshandlar någon i ett bråk på krogen, även om brotten i övrigt är lika.

Tanken på att brott ska bedömas olika beroende på motivet är intuitivt tilltalande för många människor, och straffskärpningsregeln mottogs med entusiasm av företrädare för olika minoriteter och människorättsorganisationer. Problemet uppstår när regeln ska tillämpas. För hur bevisar man egentligen ett motiv?

Ett motdrag som inte kostade

Hatbrott började först uppmärksammas i Sverige, och många andra länder, under det tidiga 1990-talet. Eva Tiby, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, var en av de första i Sverige som forskade på ämnet. Hennes avhandling om homosexuella mäns och kvinnors utsatthet för brott kom ut 1999. Enligt Eva Tiby drevs diskussionen om hatbrott i stor utsträckning av eldsjälar för homosexuellas och andra minoriteters rättigheter, men bakom diskussionen låg också vit makt-rörelsens framväxt.

– I arkiven finns det många skrifter från början av 1990-talet, bland annat om hur man skulle förfölja homosexuella. De krävde naturligtvis ett motdrag. Motdraget blev att föreslå den så kallade straffskärpningslagstiftningen, som ju inte kostar så mycket, säger Eva Tiby.

Brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering fanns redan i brottsbalken. För att komma åt och bekämpa övriga hatbrott föreslog en statlig utredning i början av 1990-talet dels en straffskärpningsregel, dels ett förbud mot organiserad rasism och stöd till sådan.

Det föreslagna förbudet mot rasistiska organisationer fick hård kritik av många remissinstanser, som ansåg att det närmade sig kriminalisering av åsikter. Också straffskärpningsregeln mötte visst motstånd, bland annat från Advokatsamfundet, Riksåklagaren och Säkerhetspolisen. Enligt kritikerna fanns redan möjligheten att ta hänsyn till rasism och andra hatmotiv i brottsbalken. Det sågs också som problematiskt att peka ut vissa grupper som skyddsbehövande framför andra.

Den borgerliga regeringen valde ändå att gå vidare med förslaget, och straffskärpningsregeln lades till i brottsbalken 1994. Skälet var bland annat att regeringen ville få domstolarna att redovisa tydligare när man tagit hänsyn till försvårande omständigheter. Men framför allt handlade lagen om en tydlig markering mot rasism. I propositionen skrev regeringen bland annat att det är ”angeläget att varje faktisk yttring av rasism bekämpas med kraft, inte bara som en reaktion på den enskilda händelsen, utan också för att visa att sådana tendenser över huvud taget är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle”.

Mycket väsen

Att lagar kommer till som markeringar och för att bilda opinion är inte ovanligt. Ett exempel är förbudet mot barnaga från 1980, en lag vars efterföljd naturligtvis är omöjlig att övervaka, men som ändå sägs ha medverkat till att förändra synen på våld mot barn.

Så hur blev det med markeringen mot hatbrott? En beskrivning kan vara ”mycket väsen för ingenting”, enligt Eva Tiby, som syftar på den uppblåsta mediebilden av hatbrott.

– Som kriminolog är det oerhört lätt att få plats i medierna med detta, för att det är våld, hatmotiv och ofta homosexualitet. Det finns en bild av hatbrott, som journalister, forskare och aktivister samarbetar om, hävdar Tiby.

Mediebilden tenderar att bli uppblåst när det inträffar spektakulära dåd, som mordet på den homosexuella hockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås 1995. Samtidigt är den skev på en rad punkter.

– Det finns forskning som visar att mediernas täckning av hatbrott i Sverige till 80 procent handlar om brott mot HBT-personer, och till 20 procent om främlingsfientlighet. Förhållandena i verkligheten är tvärtom, säger Eva Tiby, och lutar sig mot Brå:s statistik (se faktaruta).

Samtidigt är hon noga med att påpeka att det begås många brott med hatmotiv, och att de ofta är förfärliga för dem som drabbas. De flesta anmälda hatbrotten handlar dock inte om våld. Betydligt vanligare är det med förolämpningar, ofredanden och hot, ibland öga mot öga, ibland via telefon eller på internet. Det är lågintensiva vardagstrakasserier, som ofta kommer från människor i grannskapet, på samma skola eller på arbetsplatsen.

– Det är sällan främlingen som är faran, utan det är grannen som pucklar på muslimerna i lägenheten intill, eller familjemedlemmar som ger sig på homosexuella barn eller syskon. Det betyder att det är svårt att måla upp den stora, dramatiska, blodstänkande bilden. Men det gör rubriksättarna, och vi protesterar inte, konstaterar Tiby.

Att antalet hatbrott faktiskt minskat, så som Brå:s statistik antyder, är inte alls omöjligt, anser Eva Tiby. Flera undersökningar visar ju att svenskarna blir allt mer toleranta mot personer som uppfattas som avvikande. Ändå finns det orosmoment. Inte minst att så många unga personer säger sig vara utsatta för kränkningar i olika former, i skolan och på nätet, påpekar Eva Tiby.

Vill ha fler anmälningar

Marcus Sverdén, chef för Stockholmspolisens hatbrottsgrupp, är övertygad om att det begås mer hatbrott än vad som anmäls. Därför har hans grupp ett i polissammanhang ganska ovanligt mål.

– Vi vill öka antalet anmälningar. Det är det mål vi har, att fler ska vända sig till oss för att få hjälp och att vi ska minska skillnaden mellan upplevda och anmälda brott, förklarar han.

Sverdén lutar sig bland annat mot Brå:s årliga nationella trygghetsundersökning. I den senaste undersökningen uppgav 1,5 procent av de tillfrågade, motsvarande 111 000 personer i befolkningen, nämligen att de utsatts för främlingsfientliga hatbrott. 0,3 procent av de tillfrågade i samma undersökning rapporterade att de utsatts för hatbrott med homofobiska motiv.

– Jag tror att typbrottet hatbrott är vardagsrasism och vardagsdiskriminering som inte kommer till vår kännedom. Du blir utsatt på arbetsplatsen, på skolgården eller av grannarna. Det blir en slags normaliseringsprocess och man kan uppleva att detta kanske är saker man får tåla. Då anmäler man inte, förklarar han den stora skillnaden mellan upplevda och anmälda brott.

En viktig uppgift för Hatbrottsgruppen är därför att nå ut till grupper och personer som kan tänkas vara utsatta för hatbrott, och informera. Polisen har ett gott samarbete och täta kontakter med bland annat RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, och Centrum mot rasism, berättar Marcus Sverdén.

Men de utsattas ovetskap eller ovilja att anmäla brott är inte hela förklaringen till att så få anmälningar syns i statistiken. Det händer också att polisen helt enkelt inte uppfattar hatbrottsmotivet bakom ett brott.

– Det är oroväckande att många som säger sig vara utsatta för hatbrott också anser sig ha anmält ett hatbrott, men de syns fortfarande inte i statistiken, säger Sverdén.

För att undvika att polisen glömmer eller missar att undersöka om ett brott är motiverat av hat finns numera en obligatorisk fråga om detta i polisens digitala anmälningssystem. Hatbrottsgruppen som förutom sin utredande roll också har en kontrollfunktion, går igenom alla ärenden där polisen kryssat ja på frågan om hatbrott.

– Bekymret är ju att hatbrott inte har någon egen brottskod. Olaga diskriminering och hets mot folkgrupp är egna brottskoder, men i övrigt kan alla motivbrott också vara hatbrott. De är inte lätta att urskilja, vilket gör att statistiken blir beroende av om man letar rätt på brottet. Det är alltså inte helt okomplicerat att följa just den här ärendekategorin, förklarar Marcus Sverdén.

Polisens hatbrottsmarkeringar i anmälningarna är inte heller särskilt tillförlitliga, om man får tro Brå:s genomgång. Under 2010 markerade polismyndigheterna totalt drygt 7 000 anmälningar som misstänkta hatbrott. Av dem kunde Brå identifiera hatbrottsmotiv i knappt 2 800 fall.

Mycket skam

Carin Holmberg arbetar vid RFSL:s brottsofferjour. Hon har goda erfarenheter av just hatbrottsgruppens arbete, men anser att stödet till dem som utsätts för hatbrott brister på många andra håll i landet. Det kan handla om dåligt bemötande, men också om att polisen helt missar hatbrottsmotivet.

– Även om det skrikits ”bögjävel” kan polisen tveka om det verkligen var ett hatbrott eller om det bara var en förolämpning i största allmänhet, som att skrika tjockis. Då kanske man gör bedömningen att det var i ”tjockisgenren” och inte ”böggenren”, säger Carin Holmberg.

Effekten blir att brottet bedöms som mindre allvarligt. För den utsatte kan det innebära att han eller hon inte får något målsägandebiträde. Och målsägandebiträdet är viktigt för dessa brottsoffer, som många gånger har ett svagt eget nätverk.

– Målsägandebiträdet kan vara den enda man har att prata med. Man har inte med nödvändighet stöd från någon, konstaterar Holmberg.

Till RFSL:s brottsofferjour ringer många personer som kränkts och utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Ofta får Carin Holmberg försöka övertala de utsatta att överhuvudtaget vända sig till polisen, många gånger utan att lyckas.

– Det är förenat med mycket skam att bli utsatt för den här typen av brott, eftersom de innebär ett angrepp på ens person och identitet. Den utsatte kanske inte ens själv är helt lycklig över att vara homosexuell, och så ska han nu stå upp och tala om det i rätten. Vissa kanske inte har ”kommit ut” för sina föräldrar och så plötsligt är allt officiellt och allt ska sägas, förklarar hon.

Holmberg tror också att det gömmer sig en del hatbrott i det som brukar beskrivas som hedersrelaterat våld.

– När en ung människa utsätts för hedersrelaterat våld på grund av sin sexualitet eller könsidentitet, är det då ett hatbrott eller ett hedersbrott? frågar hon retoriskt.

Lakar ur förtroendet

Själva rubriceringen av hatbrotten tycks vara en svår nöt att knäcka. Ett antal bitar måste falla på plats för att hoten eller förolämpningarna mot flyktingfamiljen eller det lesbiska paret ska bedömas som hatbrott. Anmälaren måste åtminstone antyda motivet. Polisen som tar emot anmälan måste i sin tur fånga upp glåporden och föra det tänkbara motivet vidare till åklagare. Enligt Riksåklagarens riktlinjer ska åklagare alltid kopplas in som förundersökningsledare när någon är skäligen misstänkt för ett brott där det är sannolikt att det finns sådant motiv för brottet som anges i 29 kap. 2 § 7 st. brottsbalken.

Precis som polisen har Åklagarmyndigheten satsat på att fånga in hatbrott under 2000-talet. Numera finns speciella hatbrottsåklagare vid varje åklagarkammare.

Kammaråklagare Lars Morand arbetar med hatbrottsfrågorna vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö, som fått särskilt ansvar för bland annat hatbrott. Utvecklingscentrum samlar bland annat in rättsfall med hatbrottsmotiv. Trots detta tycker Morand att det är svårt att få en tydlig bild av hur vanliga hatbrotten är och hur de hanteras av rättsväsendet.

– Begränsningen där ligger ju i att våra hatbrottsåklagare i landet måste skicka in sina avgöranden för att vi ska kunna sammanställa dem, säger han, och konstaterar att man förmodligen inte får in alla domar.

Lars Morand har förståelse för att hårt arbetande åklagare runtom i landet kanske inte gräver särskilt djupt i ett tänkbart hatbrott. Grundbrotten i sig är många gånger ganska lindriga, och det är dessutom svårt att bevisa ett hatmotiv. Samtidigt försöker Morand och Utvecklingscentrum i alla sammanhang att ändå motivera åklagarna att ta det extra arbete det kan innebära.

– Det är viktigt att vara noggrann på grund av det signalvärde som finns till den grupp som den utsatte personen hör till. Själva brottet kan ju också påverka hela gruppen, inte bara den som är brottsutsatt, påpekar Lars Morand, och fortsätter:

– Om inte rättssystemet uppmärksammar hatbrott, eller om åklagare inte tycker det är viktigt nog för att driva en runda till för att kunna visa motivet, så är det klart att det efterhand lakar ur förtroendet för polisen, åklagarna och domstolarna, och därmed också anmälningsbenägenheten.

För att försöka öka tydligheten och underlätta statistikinsamlingen vid hatbrott planerar Utvecklingscentrum i Malmö ett projekt som ska genomföras nästa år.

– Det syftar just till att se vad vi kan göra åt det här och ska svara på frågor som: Kan vi göra något för att lättare följa hatbrotten statistiskt? Åberopar åklagarna motivet för straffskärpning och identifierar vi hatbrott fullt ut? berättar Lars Morand.

Svårt bevisa motiv

Både polis och åklagare kan säkert behöva ta arbeta hårt med utredningsmaterialet när de ska bevisa hatbrott. Till skillnad från de allra flesta brott räcker det ju inte med att bevisa den brottsliga gärningen och uppsåtet – man ska också bortom rimligt tvivel bevisa varför gärningsmannen begick brottet. Det ställer särskilda kvar på polisarbetet.

– Det som är svårt är den subjektiva sidan hos gärningsmannen. Att ett av motiven varit att kränka enligt de motiv som tas upp i straffskärpningsregeln, säger gruppchefen vid Hatbrottsgruppen Marcus Sverdén.

Motiven fångar man upp genom att tala med den brottsutsatte, men också genom att leta efter tecken på brottsplatsen eller hos gärningsmannen.

– Ju tidigare man identifierar ett hatbrottsmotiv, desto bättre. Det är oftast där på plats man kan se om det finns vissa symboler eller klädsel som skulle kunna tyda på att det kan vara ett hatbrott, förklarar Sverdén.

Han tillägger att Stockholmspolisen är duktig på att ställa de nödvändiga frågorna och hitta tecknen på hatbrott. Ändå är bevisningen många gånger svår. Detta märks också i domstolarna som sällan åberopar straffskärpningsregeln i sina domar.

Enligt en genomgång av rättsväsendets hantering av hatbrott år 2002 lades 90 procent av de anmälda hatbrotten ned. Av de 58 fall där domstolen prövade frågan om straffskärpning skärptes straffet i 46 mål. Bara i sju fall åberopade dock domstolen det aktuella lagrummet (se faktaruta om Brå:s uppföljning av rättsväsendets hantering av hatbrotten 2002).

Domstolarna ska alltså väga in eventuella hatbrottsmotiv när det är aktuellt. Det är också mycket möjligt att de gör det. Problemet är att rätten sällan redovisar detta eller förklarar hur man har sett på hatbrottsmotivet. Bristen på praxis gör det svårt också för polis och åklagare att hantera hatbrottsmisstankarna.

Brott under konstruktion

Professor Eva Tiby är väl medveten om svårigheterna att bevisa hatbrott och bristen på praxis. Hon pekar också på principiella problem med att väga in gärningsmannens åsikter i straffbestämningen. Det är ju trots allt inte förbjudet att tycka bättre om heterosexuella än homosexuella, eller tvärtom. Kritiker mot hatbrottslagar anser att straffskärpning på grund av åsikter och känslor är snubblande nära åsiktsregistrering, konstaterar Tiby.

Samtidigt ser Eva Tiby en poäng med att rättsväsendet ändå börjar intressera sig inte bara för vad en gärningsman gjort utan också varför han gjort det.

– När vi vill förebygga brott kanske det är bra att veta vilka motiv som är drivkrafterna. Genom att fokusera på motivet när det gäller hatbrott, som man måste, kanske det spiller över på andra utredningar och ger kunskap. Så skapas teorier och förståelse för brottslighet, säger hon.

För en forskare erbjuder hatbrotten en guldgruva, med många principiella frågor att studera. Men som jurist är Eva Tiby ändå en aning bekymrad över bristen på enhetlig definition av vad hatbrott är. Hatbrott tycks vara en brottskategori som ständigt konstrueras och konstrueras om. I sin forskning om homofobiska hatbrott har Eva Tiby bland annat funnit att polisen tycks göra en ganska vid tolkning av vad som är hatbrott, medan åklagare och domare har en snävare tolkning.

Men också de utsatta individerna deltar i konstruerandet av brottet. Eva Tiby ger ett exempel. I hennes första studie om homofoba hatbrott från 1999 rapporterade ungefär 25 procent av informanterna att de utsatts för brott. I nästa studie, sju år senare, var motsvarande siffra 50 procent. De nya offren visade sig i mycket stor utsträckning vara kvinnor. Eva Tiby har mycket svårt att tro att skillnaden berodde på en ökning av våld och trakasserier.

– I stället har konstruktionen vidgats, så att även det som sker på jobbet och det kvinnor utsätts för, ses som hatbrott. För att jag forskar om hatbrott och medierna skriver om det. Det betyder inte att man hittar på handlingen. Den finns där och fanns där också tidigare. Det är vad man kallar det som förändras, förklarar Tiby.

Också från myndigheternas och rättstillämparnas sida har målgruppen för lagen utvidgats efterhand, så att allt fler nu anses kunna utsättas för hatbrott, förklarar Eva Tiby.

– Om man går tillbaka till intentionerna med lagstiftningen från 1994 så var tanken att skydda de klassiska utsatta grupperna, som judar, invandrare och sexuella minoriteter. Problemet uppstår eftersom lagstiftningen som den är utformad kan tillämpas även om jag säger ”otäcka heterofil!”. Då har man släppt utgångspunkten. Vad leder det till? frågar sig Eva Tiby.

Den utvidgade synen på vem som kan drabbas har slagit igenom i Brå:s statistik, som sedan år 2008 också inkluderar brott som begås av personer ur minoritetsgrupper mot någon ur majoritetssamhället.

Moral och juridik

Hatbrottslagstiftningen är, menar Eva Tiby, moraliskt grundade lagregler. De har kommit till för att markera värderingar som anses grundläggande i samhället. Frågan är dock hur väl juridiken klarar uppgiften som moralens väktare. Fungerar hatbrottslagen?

– Det beror på vad man vill ha lagstiftning till. Att få domar eller att skicka en signal med den, svarar Eva Tiby.

Som signal om allas lika värde fyller straffskärpningsregeln sin funktion, anser Tiby. Lagen har också bidragit till att man samlar in kunskap om olika gruppers situation och lär mer om deras situation. Men för att skydda enskilda utsatta individer är det inte givet att lagstiftning är den effektivaste vägen att gå.

– Man skulle kunna tänka sig en medlingsväg, en civilrättslig väg eller så. Men jag tror inte att någon kommer att föreslå det. Jag skulle inte satsa pengar på att någon föreslår att man tar bort lagen, säger Eva Tiby.

– Det vi skulle önska i vårt jobb är väl en tydlighet och en samsyn i hela rättskedjan om vad ett hatbrott är. En tydlig praxis på området skulle underlätta, säger polisen Marcus Sverdén.

Också advokaterna kan bidra till en bättre rättstrygghet för brottsoffren, menar Sverdén.

– Målsägandebiträden i de här fallen skulle kunna uppmärksamma när det förekommer ett hatmotiv. Alla aktörer behöver hjälpas åt för att komma åt de här brotten, även om det är domstolen som bestämmer i skuldfrågan och påföljden. Men det ger ju en möjlighet till straffskärpning och en tydlig signal att rättsväsendet tar hatbrotten på allvar, säger han.

Ulrika Brandberg och Tom Knutson