Rättigheten att tycka och skyldigheten att svara – men vem ska få möjligheten att kommentera?

För ett par veckor sedan var det en kollega som arbetar som nyhetsreporter på TV som berättade för mig att hon hade blivit uppringd av en ung man. Den unge mannen som ringde var upprörd eftersom han varit med på bilder i ett nyhetsinslag reportern hade gjort och han ville inte förknippas med det sammanhang som inslaget handlade om.

– Vad svarade du? frågade jag.

– Att jag har rätten på min sida, sa TV-reportern.

Att han befann sig på en allmän plats och att jag får filma där. Att det finns en sådan rättighet.

Inget konstigt med det, så är det. Och jag kan inte påstå att jag reagerade på det kollegan sa, men när vi skilts åt reflekterade jag över hur säkert svaret hade varit. Hur självklart det är att vi journalister har den rättigheten. Och vi tvekar inte att ta den möjlighet som rättigheten ger oss. Vi har dessutom en och annan grundlag att luta oss mot i vårt arbete och kanske är det tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som gör oss så tvärsäkra i vår roll som journalister att vi kan ge en ung människa svar på tal; vi har rätt – du har fel. Trots att vi ges möjligheten att förklara kanske vi, om vi ska vara helt ärliga, inte alltid tar oss tiden. Vi anser oss inte alltid ha skyldigheten helt enkelt.

För ett par veckor sedan blev jag intervjuad om journalistiska arbetsmetoder och om det etiska kring att använda dold mikrofon. Reportern som ringde upp mig ville veta om det som hänt i Storbritannien och News of the World, nämligen att bugga andra telefoner och mobilsvar skulle kunna hända här i Sverige och om det var en metod jag skulle initiera?

– Nej, svarade jag och tänkte att det var den dummaste fråga jag hört på länge.

Det är olagligt. Inte ens polisen här får göra det utan att en tingsrätt beslutat om det.

Mitt svar kom utan att jag behövde tänka efter. Jag vet vilka rättigheter jag har som journalist och jag vet också var gränserna går. Återigen en journalist som är säker på sin sak och kan svara utan att blinka. Den här gången var det jag som gav svar på tal; du tänker fel – jag har rätt. När intervjun sedan fortsatte om frågor kring användandet av dolda mikrofoner kunde jag fortsätta att svara utan att tveka:

– Ja, vi använder dold mikrofon om det utan tvekan är så att vi inte kan få fram informationen på annat sätt, men det är en diskussion som man som reporter måste ta med ansvarig utgivare och det sker endast i undantagsfall. Vi gör det i princip aldrig. Dessutom är det inte nödvändigtvis så att vi väljer att publicera det vi fått på band …

Ja, så fortsatte det och när samtalet var slut och jag tryckt på ”avsluta samtal” funderade jag över hur märkligt säker jag varit på min sak. Att jag utan att diskutera hade en uppfattning om vad som är rätt och vad som är fel. Och framför allt, vilka möjligheter jag har som journalist att få fram det jag vill. I de allra knivigaste fallen med dold mikrofon om jag och den ansvarige utgivaren anser att det skulle krävas. Rättigheten har gett mig en möjlighet.

För ett par veckor sedan hamnade jag också i en diskussion med en av redaktionerna på radion. Den handlade om att Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter dagen innan hade beslutat att stänga igen möjligheten för läsarna att kommentera artiklarna på tidningarnas nätupplagor. Diskussionen var ganska livlig. Hur skulle vi göra? Hade vi problem? Vad är yttrandefrihet egentligen då? Vi måste ta debatten med rasisterna på nätet men vi har inte resurserna …

Idéerna och synpunkterna var många och jag märkte att jag hamnade i det läger som tyckte att vi också skulle stänga igen kommentarsfälten. Anonym kan man få vara någon annanstans. Vi är ju alltid så noga med att människor i möjligaste mån ska vara med i våra inslag och artiklar med sina riktiga namn. Anonym kan man få vara om vi journalister har gjort en överenskommelse om det.

– Ja men, protesterade en av de som var med i diskussionen. Det är ju det som är grejen med nätet, att du kan vara anonym. Varför ska vi ta bort den rättigheten?

Påståendet kom med samma självklarhet som när TV-reportern samma vecka hade förklarat för den unge mannen att han minsann fick finna sig i att hamna i kameralinsen om han sprang omkring på en allmän plats. Det fanns också likheter med hur jag svarat reportern några dagar innan på frågorna om dolda mikrofoner och avlyssning. Kollegan som tyckte att anonymiteten på nätet var en självklarhet var säker på sin sak, men vi var några andra som inte var lika säkra.

Nu vrider och vänder alla redaktioner på argumenten om hur man ska gå tillväga med kommentarsfälten på nätet. Många har anlitat ett företag i Varberg som dygnet runt tittar över det rent juridiska i kommentarerna, att det som skrivs i kommentarsfälten bland annat inte handlar om uppvigling, hets mot folkgrupp eller förtal. Men fler och fler kommer till insikten att det inte blir en bra ton, ett bra samtal mellan de som kommenterar och redaktionerna om det inte sker just ett samtal.

Det är ingen liten utmaning vi har framför oss, vi journalister. Det är inte längre bara telefonsamtal och mejl som ska besvaras, snart måste vi också bestämma oss för hur vi ska föra samtalet på nätet. Självklarheter kring journalistiska metoder har plötsligt blivit en svår nöt att knäcka. För vem ska få rättigheten att kommentera? Vad har journalisterna för skyldigheter att svara? Och framför allt – har alla verkligen möjligheten? Och vill vi ge dem den?

David Gustafsson
Programchef på Sveriges Radio Göteborg och chef för Kaliberredaktionen som fick Advokatsamfundets journalistpris 2011