Musik och litteratur som själslig stimulans och andningshål

Kulturell stimulans är en nödvändighet för varje hårt arbetande individ. Advokaten Anders R Öhman har alltid haft en stark och nära relation till musik och litteratur, parallellt med en framgångsrik advokatgärning.
– Musiken har varit ett andningshål och litteraturen har givit mitt liv en extra dimension, konstaterar Anders R Öhman.
Att han ännu vid fyllda 86 år är aktiv med en välfylld agenda menar han beror mycket på den energi och skaparkraft som kulturen tillför.

Året var 1950 och 25-årige Anders R Öhman hade i maj avlagt sin jur.kand.-examen. Advokat skulle han inte bli – den banan tyckte inte heller hans far Ragnar att han skulle välja. Anders, som var mycket språkintresserad, hade tänkt sig en internationell karriär och den 1 juni for han till Paris för att där, dels för Folkuniversitetets räkning bygga upp ett kansli, dels med hjälp av ett litet UD-stipendium fortsätta sina studier. Chockartat nåddes han i början av september av budskapet om pappa Ragnars alltför tidiga bortgång. Hemkallad för att med viss tveksamhet överta sin fars roll i farfaderns livsverk, Adolf Öhmans Advokatbyrå, fann unge Anders ganska snart att advokatyrket innebar en plattform, som passade honom utmärkt.

På väg att fylla aktningsvärda 87 kan Anders Öhman summera en prominent livsgärning inom juridiken. Anmärkningsvärt nog har han även lyckats med en parallell karriär inom musik och litteratur. Förutom framstående kulturella hedersuppdrag har han även skapat och drivit såväl eget skivbolag som eget bokförlag. Hans syn på det omfattande kulturintresset är glasklar:
– Musiken har berikat mig och fungerat som ett andningshål. Och utan god litteratur hade livet saknat en fundamental dimension.

Vi möts i en stilig fastighet på rofyllda Villagatan i Stockholm. I det rum vi slår oss ner är väggarna täckta av bokhyllor, sprängfyllda med kvalitetslitteratur. Dessutom rader av cd-skivor; jazz och klassiskt i skön förening. En miljö som påtagligt signalerar innehavarens djupgående kulturintresse.

Anders Öhman själv utstrålar en vitalitet och öppenhet som snart ska visa sig gå hand i hand med ett obrutet skarpt och vaket intellekt. Om detta med att åldras har han en bestämd uppfattning.
– Jag har haft tur, fastslår han. Att få vara fortsatt så här pass frisk i hög ålder är en gåva. En hyfsad karriär och spännande sidoprojekt är förstås också något att glädjas över. Men det bästa som hänt mig är ändå att jag för 62 år sedan hade lyckan att få gifta mig med min älskade Veronica. Hon är inte bara en tilldragande person utan dessutom en guldgruva av humor, klokskap och kunskap. Genast jag träffade henne blev jag blixtkär!

Det glittrar varmt i Anders Öhmans ögon när han beskriver sin hustru.

Följdriktigt deklarerar han att det faktiskt är underbart att bli äldre, inte minst när man har någon nära att dela detta åldrande med. Hur menar han mer exakt?
– Tja, svarar han lakoniskt, det skänker en känsla av oberoende och att man kan strunta i sådant som förr kunde gnaga ganska ordentligt. Ytterst handlar det troligen om en sundare syn på vad som är väsentligt eller ej.

På följdfrågan om någon form av religion kan ha betydelse blir svaret tveklöst att ingen högre makt har haft någon inverkan. Det handlar blott och bart om en tro på medmänsklighet och sann humanism. Vad livet har att erbjuda vet man inte i förväg. Som exempelvis 1950, då han brådstörtat fick återvända hem när fadern plötsligt avled.
– Min tveksamhet kring advokatsysslan skingrades ganska omgående så snart jag fick sätta mig in i familjeföretagets verksamhet. Den var rätt blygsam. Mest handlade det om att reda ut konkurser och mer intressant blev det när vi lyckades få verksamheten att omfatta affärsjuridik på ett bredare plan.

Att vara chef och ytterst ansvarig har för Anders Öhman varit både stimulerande och meningsfullt.
– En insiktsfull delegering är en bra väg till framgång, konstaterar han. Själv är man ju inte bra på allting och genom att ge människor förtroende får man dem att växa.

Delägandet i Advokatfirman Vinge från och med 1984 ser han som en naturlig och lyckad utveckling. Men när han ombeds göra en jämförelse med pionjärtiden i familjeföretaget och fusioneringen blir svaret ändå att det var trivsammare med det mindre formatet.
– Men man får inte glömma att det var en annan tid och tveklöst var världen i stort mer lättsam och mindre komplicerad, jämfört med senare decennier.

Varpå vi är framme vid det som Anders Öhman beskriver som sitt andningshål och  ”det näst bästa här  livet”, nämligen musik och litteratur. Att kärleken är allra viktigast, det har han redan slagit fast.
– Musiken fanns i vårt hem på ett naturligt sätt och min far sjöng väldigt fint med en lyrisk tenorstämma. Dessutom spelade han bra piano och läste noter direkt från bladet, vilket innebar att han kunde kompa mitt tonåriga klarinettspel.

Repertoaren var den klassiska: Mozart, Brahms, Beethoven.  Mitt val av klarinetten som instrument beror på att jag fick upp öronen för Benny Goodman och ganska omgående var jag en hängiven jazzdiggare! Jag vill tillägga att min stora jazzidol, alla kategorier, är tenorsaxofonisten Lester Young.

Givetvis prövade tonåringen även på att själv improvisera, likt swingkungen Goodman.
– Ganska omgående märkte jag att min förmåga inte räckte till. Jag vet hur det ska låta, men jag får inte till det riktigt när det gäller det viktiga svänget i musiken.

I och med denna nyttiga självinsikt fortsatte Anders Öhman att förkovra sig i den notbundna och klassiska repertoaren, inte minst genom att under många år ingå i det kammarmusikaliska Mazerska Kvartettsällskapet. Ett livaktigt forum för såväl amatörer som professionella musiker med obotlig uttryckslust.

Men jazzbacillen hade bitit sig fast rejält hos Anders Öhman.
– Min speciella kärlek till swingmusiken växte sig allt starkare. Jag ansåg att de svenska företrädarna för Benny Goodmans swingideal inte fick tillräcklig uppmärksamhet.

Något borde göras. Och 1975 bildade Anders Öhman sitt eget skivbolag, Phontastic. På de första utgåvorna presenterade han sin klarinettfavorit Ove Lind, i samspel med vibrafonisten Lars Erstrand, trumslagaren Egil Johansen samt den mästerlige och ännu verksamme pianisten Bengt Hallberg.
– De första skivorna med dessa utomordentligt kreativa musiker tillhör fortfarande mina favoriter. Jag vågar till och med avslöja att nästan varje kväll somnar jag till denna älskvärda swingmusik. Innan skivan snurrat färdigt sover jag helt avspänt …

Sedan starten har nära tvåhundra skivor släppts på Phontastic; en imponerade utgivning för ett privatägt och ickekommersiellt skivbolag. Någon ekonomisk utdelning har det aldrig blivit, men det betraktar Anders Öhman mer som en bagatell.
– Värdet av att ha fått ge ut denna härliga musik upplever jag som ren vinst.

Ännu en bonus har förstås varit att Anders Öhmans namn nämns med stor aktning i musikkretsar. Så pass att han 1984 invaldes i Kungliga Musikaliska akademien, där han under nio år dessutom fungerade som preses.
– Ren och skär lycka att få omges av idel kreativa kulturmänniskor, kommenterar han medlemskapet i akademien.

Ännu ett skäl till akademisk upphöjelse torde vara att Anders Öhman också ägnat sig en hel del åt musikskriverier, främst i Svenska Dagbladet.
– När den svenska jazzeliten framträdde i Paris 1949 med Alice Babs som sångsolist bad jag Svenskan om att få åka ner och rapportera. Den svenska jazzelitens helt fantastiska framgång innebar ett av mitt livs främsta konsertupplevelser och kontakten med SvD ledde till att jag när jag kom hem dessutom fick en stadig skivspalt i tidningen. Senare skrev jag även krönikor och medarbetade fram till 1970.

– Faktiskt skrev jag även i jazzmagasinet OrkesterJournalen i flera decennier. Skrivandet ser Anders Öhman som ännu ett väsentligt andningshål.

– Samtidigt som jag insett hur svårt det är att finna de rätta orden, speciellt när det gäller att beskriva något så abstrakt som musik. Ofta har jag känt det som fumliga försök och ett rent famlande.

Dessa ord kan förstås uppfattas som koketteri, men mera troligt är de nog fullt uppriktiga. Alla som prövat att skriva om känslomässiga ting känner dilemmat. Alla vet också att innan man skriver måste man läsa, helst mycket.
– Ja, tillstår Anders Öhman, det är en gammal ”sjuka” hos mig, detta att läsa. Även här var pappa Ragnar min mentor. Han var mycket boksynt och jag fångades av samma åkomma.

En uppräkning av allt det lästa skulle bli en alltför lång katalogaria. Ombedd att nämna någon författare svarar Anders Öhman att William Shakespeare och dennes sonetter har en speciell plats i hans hjärta. Som den handlingens man han är var det för att ge ut en egen bok om sonetter som han 1975 även startade eget bokförlag, Dictum. Där han även har givit ut sådan litteratur som han ansett bör komma på pränt. Exempelvis verk om den svenske 1800-talsskalden Esaias Tegnér.
– Ständigt små upplagor men en glädje att se i tryck, sammanfattar han  bokförlaget Dictums verksamhet.

Ett mycket hedrande uppdrag i svensk litteratur är att bli ledamot i Samfundet De Nio. Sedan 1962 är Anders Öhman en av De Nio och i dag är han dessutom sekreterare och skattmästare. Bland De Nio återfinns bland andra Kerstin Ekman, Agneta Pleijel och Niklas Rådström.
– Givetvis en stor ära, tillstår Anders Öhman, men samtidigt ett ganska omfattande åtagande. Vi delar ut omkring en miljon per år i priser och bidrag. För att ha en uppfattning om vilka som bör premieras måste vi förstås läsa mängder av böcker. Men samtidigt: denna läsplikt är ett privilegium. Min läshunger är konstant …

En naturlig och avrundande fråga till renässansmänniskan Anders Öhman är hur han har hunnit utföra sin advokatsyssla och samtidigt all denna kulturella verksamhet? Svaret lyder att man måste lära sig att hantera tiden.
– Men samtidigt, det är ju omöjligt. Striden mot tiden är evig och till slut förlorar man. Innan dess gäller det att schemalägga och ligga i så mycket man förmår.
– Det är också en fördel om man är bra på logistik.

Om Anders R Öhman

  • Efter jur.kand.-examen 1950 ingick han i familjeföretaget Adolf Öhmans Advokatbyrå, därefter som delägare i fusionen med Advokatfirman Vinge 1984–1999, och efter det advokat i egen rätt.
  • Ledamot i Advokatsamfundet sedan 1955, styrelseledamot 1964–1970.
  • President Union Internationale des Avocats 1987–88, sakkunnig i lagberedningen 1963–71, styrelseledamot FFNS (Sweco) 1960–97, AB Custos 1967–94, Östgötabanken 1977–86.
  • Invald i det litterära samfundet De Nio sedan 1962. Ledamot i Kungliga Musikaliska akademien sedan 1984, under åren 1989–1997 som preses.
  • Musikskribent i Svenska Dagbladet 1949–1970, jazzskribent i magasinet OrkesterJournalen 1949–1977. 
  • Bildade egna skivbolaget Phontastic samt bokförlaget Dictum 1975.
  • Dessutom en lång rad av uppdrag, exempelvis statskontrollant  AB Tipstjänst 1959–91, lärare på Grafiska Institutet, biträdande  notarius publicus & styrelseledamot i Polar Music Prize.
  • Egen bokutgivning på Dictum, bland annat Mest om sonetten, 1975. Senaste utgivning To Be and Not to Be, A Claim for Existence in 31 Sonnets, 2009.
  • Egen skivinspelning på Phontastic, Bach Goes to Town, med fyra klarinetter: Arne Domnérus, Ove Lind, Bob Wilber & Anders Öhman.
  • Medverkan i Advokaten, Lätt seriösa betraktelser över mat och rätt, nr 1/95.
Sök i vårt artikelarkiv

  Hjälp

Till avancerad sök

Senaste numret som pdf

Omslag Advokaten nr 3/2014, länk till PDF

Redaktion

Chefredaktör
Tom Knutson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 25
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Mats Cato
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 07
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Magnus Andersson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 03
Fax 08-662 30 19
E-post