4 apr 2012

Månadens Hilda april 2012: Maarit Jänterä-Jareborg

Maarit Jänterä-Jareborg

Maarit Jänterä-Jareborg
Professor, Uppsala

Personligt
Bosatt i Uppsala, på lagom avstånd från juridiska institutionen. Gift med professor emeritus Nils Jareborg, en vuxen son tillfälligt bosatt i Dunedin, Nya Zeeland, med sin där doktorerande flickvän, pappa och syster i Helsingfors, två vuxna bonusbarn med familjer i Uppsala-trakten.

Chefstips

  • Prioritera, välj dina strider, och tro på dig själv! Sätt rimliga mål.
  • Förbered dig väl, inför stora och små uppdrag. Ta aldrig något för givet.
  • Tänk på vad du har åstadkommit i stället för vad som du anser att du borde ha hunnit med.
  • Tänk på att motgångar inte bara beror på andra.
  • Samla inte alltför många ”hedrande uppdrag på dig. Tipsa i stället om någon annan duktig kvinna. Förutom att fler kvinnor dras in i den attraktiva sfären av framgång, brukar uppdragen, delade mellan flera duktiga hjärnor och händer, bli bättre genomförda.
  • Var ödmjuk och ärlig. Där du ser begåvning, lyft fram den. Agera som dörröppnare åt de yngre. Se detta som både en ynnest och en skyldighet, och en väsentlig del av det arv som du lämnar efter dig.
  • Gläds åt egna och andras framgångar!
  • Se till att ta en kortare time-out emellanåt, för att känna efter vad du vill åstadkomma och hur du vill gå vidare, såväl inom arbetet som med din egen utveckling och framtid.

Om att älska sitt arbete

Jag tillhör de många framgångsrika kvinnorna som i det närmaste älskar sitt arbete och som lever i en tillvaro där arbete och fritidsverksamhet glider in i varandra på ett svårskiljt sätt. Resor, som jag även annars gillar, är en del av min vardag. Ett stort antal helger året om går åt möten i internationella forskargrupper och diverse slags vetenskapliga akademier. Eftersom man ständigt i dessa sammanhang möter delvis samma människor, bildas det många och starka vänskapsband över lands- och ämnesgränser. Annars varvar jag diverse slags utredningsuppdrag med undervisning och forskning. Utredningsuppdrag håller mig uppdaterad och påminner mig om att jag faktiskt ”kan” något. Studentkontakterna påminner mig om hur det är att vara ”ung och på väg någonstans”, med stora förhoppningar men också en ångest inför framtiden. En universitetslärares ansvar att ta studenterna på allvar, visa exempel, lyfta och inspirera är enormt.

Så mycket som lärargärningen än ger mig är forskningen dock mitt andliga tillhåll, särskilt när jag har möjlighet att tillfälligt ”dra mig undan” från allt annat och med full koncentration kasta mig över utmaningar och åstadkomma något som känns bra och så småningom blir tryckfärdigt. Det var till denna tillvaro jag ville återvända, efter ett antal år som dekanus vid juridiska fakulteten i Uppsala, hur mycket högre administrativa uppdrag inom universitetet och andra lockrop än kunde hägra. Varje människa måste vid någon tidpunkt göra de val som krävs för en någorlunda hållbar balans i tillvaron, och med en viss livskvalitet säkrad. Huruvida man gjort det bästa valet förblir naturligtvis ovisst, såsom så mycket annat i livet.

men också att ha turen och den rätta stämningen inom sig
En uppnådd framgång kommer inte av sig själv utan förutsätter, förutom allmänt goda förutsättningar, även idogt arbete, envishet och ett visst mått av tur. Denna kombination av faktorer är naturligtvis inget nytt för dagens och morgondagens Hildor. Själv brukar jag ofta reflektera över de följande ord som en av mina favoritkrönikörer (dock inte alltid) Lena Andersson en gång skrev på DN. ”Människan har olika stämningar inom sig, hon vetter åt olika håll. En kombination av stimuli avgör vad som väger över.” I ”turen”, som jag ser det, ingår att det finns personer som vid rätt tillfälle kommer med denna så livsviktiga "stimulus". I övrigt tilltalar tanken om ”de olika stämningarna” i varje människa mig stort. I slutändan är det vi själva som väljer ”vilken stämning” som får styra. När allt känns motigt kan det väl ligga i min makt att byta denna stämning till en annan.

När jag grubblat färdigt över innehållet i denna krönika på tåget, på väg till ett sammanträde i Stockholm, kommer en annan Hilda och Uppsalabo fram till mig, Justitiekanslern Anna Skarhed, och undrar hur vi bäst skall kunna hjälpa en lovande, nyantagen doktorand vidare i hennes forskarstudier. Jag fylls av glädje och känner att jag får alla mina teser bekräftade.

Glad påsk!