Generalsekreteraren

Reflektioner vid årets slut

År 2007 börjar närma sig sitt slut och 2008 står för dörren. Det är tid att reflektera över de frågor vi arbetat med, men även rikta blicken framåt för att identifiera morgondagens utmaningar för Advokatsamfundet.

Vilka är de mest angelägna frågorna för advokatkåren att bevaka? Listan kan göras lång. Jag tänker som alltid på frågan om ersättning till de advokater, företrädesvis kvinnor, som företräder enskilda personer och som finansieras via timkostnadsnormen. Ytterst handlar det inte om det i och för sig berättigade kravet på att även advokater skall ha skälig ersättning för sitt arbete. Det handlar framför allt om att enskilda också på sikt skall vara tillförsäkrade ett kvalificerat juridiskt biträde. Detta förutsätter att ersättningssystemet reformeras. Indikationer jag har fått tyder på att i vart fall justitieministern ser allvarligt på utvecklingen.

Sedan snart tre år har ett intensivt arbete pågått inom Advokatsamfundet med att revidera vårt etiska regelverk. Det är en stor, svår och angelägen uppgift. Advokatyrket har förändrats betydligt sedan de vägledande reglerna tillkom. Advokatbyråerna blir större och större, samtidigt som lejonparten av advokatbyråerna är en eller tvåmansbyråer. Ett etiskt regelverk skall vara en vägledning för alla advokater och garantera upprätthållandet av de kärnvärden som advokatyrket runt om i världen vilar på, nämligen lojalitet, oberoende och sekretess. För att uppfylla dessa yrkesregler krävs regler om skydd mot att intressekonflikter uppkommer. Med tillförsikt kan man konstatera att Etikkommittén i princip var enig i alla frågor utom just hur man ska utforma intressekonfliktsreglerna och de därmed sammanhängande frågorna om relevansen av samtycke med mera. Etikkommittén har överlämnat sitt förslag till styrelsen som studerar och överväger förslaget och de skiljaktiga meningar som presenterats. Styrelsen kommer inför avdelningarnas möten i år att presentera sin syn på förslaget. Min förhoppning är att alla advokater kan se med den saklighet, respekt och klokskap som kännetecknar advokatyrket på de olika argument som framförs i den kommande diskussionen.

Det leder tankarna till en något större organisation än Advokatsamfundet, nämligen polisen. Polisen har en svår och central uppgift att försvara samhället mot angrepp på den demokratiska rättsstaten och dess institutioner, som enligt BRÅ förekommer i ökad utsträckning. En fråga som diskuterats på senare tid har varit att inrätta ett svenskt FBI, en specialpolis, direkt underställd rikspolischefen. Varför tillsätter inte regeringen omgående en bred utredning med direktiv att utreda frågan om att förvandla polisens nuvarande organisation med över tjugo polismyndigheter till en myndighet? Detta har med framgång skett inom åklagarväsendet och kriminalvården. Argumenten för att införa en myndighet för dessa verksamheter är lika relevanta som för polisen. Att som idag ha över tjugo självständiga myndigheter och tro att det går att bedriva en effektiv brottsbekämpande verksamhet förefaller optimistiskt. En rikspolischef måste enligt min mening både ha den synliga makten och motsvarande ansvar. Idag är rikspolischefens viktigaste styrmedel fördelning av pengar.  Rikspolischefen är i operativt hänseende en chef med begränsade möjligheter att påverka, som dock får stå till svars för allehanda tillkortakommanden inom myndigheter över vilka han inte råder. Vad som komplicerar bilden är givetvis den mycket betydande makt som en rikspolischef skulle få vid införandet av en myndighet. Det skulle därför krävas en grundlig genomgång av frågor om insyn och kontroll. Å andra sidan är en riksåklagare som är oavsättlig en lika stor, om inte större maktfaktor.

För den operativa verksamheten och samarbetet mellan myndigheter är det angeläget att denna brottsbekämpning sköts av de myndigheter som är satta att ansvara för detta. Det är därför inte självklart att detta samordnande skall styras från Justitiedepartementet. Förslaget att inrätta ett nytt råd under ledning av expeditionschefen i Justitiedepartementet förtjänar att granskas närmare.

Ett alltid aktuellt och viktigt ämne är det omfattande europeiska lagstiftningsarbetet. Inte minst på straff- och straffprocessrättens område. Förhandlingar om ett reviderat fördragsutkast ledde i början av oktober till en överenskommelse. Förslaget innebär bland annat att ett stort antal förändringar av lagstiftningsprocessen ska ske inom ”Area of Security Freedom and Justice”. Pelarsystemet kommer att överges och därigenom de så kallade rambesluten med alla de svagheter de har. Lagstiftningen följer fortsättningsvis det tillvägagångssätt som sedan länge tillämpas inom den första pelaren med ett delat bestämmande för kommissionen och parlamentet, samt majoritetsbeslut.

Det straffrättsliga samarbetet inom Europa förtjänar uppmärksamhet. Kommissionen presenterade nyligen en rapport hur den så kallade Arresteringsordern hade implementerats i Europa. Arresteringsordern, som tillkom efter terrorhändelserna den 11 september 2001, är det rambeslut som i princip fastlade ett ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas rättsordningar på det straffprocessuella området. Rapporten konstaterade att nästan 6 900 arresteringsorder hade utfärdats fram till 2005 av de 23 medlemsstaterna. Den tid som det tar att verkställa en begäran om överlämnande av en person har sjunkit betydligt i förhållande till vad som gällde tidigare. Detta är en framgång, särskilt i kampen mot terrorismen, som var det uppgivna huvudsyftet med rambeslutet. Emellertid uppgavs inte avsikten vara att arresteringsordern skulle användas för att överlämna verkställande direktörer i spelbolag som drev verksamhet i konkurrens med andra länders näringsutövare. Något som hände verkställande direktören i Unibet. Vi har anledning att kritiskt granska kommande förslag inom det straffprocessuella området. De bekräftar att vi i princip redan har överlåtit vår straff- och straffprocessrätt till EU.

Gudrun Antemar, Ekobrottsmyndighetens generaldirektör, har lagt fram utredningen om implementering av datalagringsdirektivet. Det är en av Sverige initierad lag, som innebär att alla elektroniska trafikdata skall sparas; det vill säga med vem, hur och när någon kommunicerar. För de stora grupper av personer som via sina mobiler ständigt är uppkopplade på nätet fungerar telefonen dessutom som en GPS. Det reser en lång rad mycket svåra frågor. Utredningens förslag, som i två hänseenden gick utöver vad som var nödvändigt, föreslog att implementeringen skall ske genom förordning i stället för lagstiftning. Det innebär att den när som helst kan ändras genom ett regeringsbeslut. Det är inte en godtagbar lösning.

Den information som operatörerna lagrar idag kan när som helst begäras ut av polisen utan föregående beslut av domstol. Polisen väljer således att antingen gå till domstol och begära att få ut upplysningarna, då krävs att det för brottet är stadgat lägst 6 månaders fängelse, eller att begära ut informationen från operatören direkt, förutsatt att det handlar om ett brott med lägst 2 års fängelse. Justitiedepartementet bör snarast överväga att senast i samband med  implementeringen av datalagringsdirektivet också föreslå en ändring i lagen om telekommunikation. Den oordning som nu råder och som innebär att polisen går in och tömmer basstationer på all information utan domstolsbeslut är givetvis inte acceptabel.

En annan fråga som vi inte har släppt är den framtida regleringen av utvidgad signalspaning, det vill säga rätten för FRA att på initiativ av bland andra regeringen eller SÄPO utan föregående domstolsprövning bedriva massavlyssning av medborgare, utan misstanke om brott. Riksdagen bordlade förslaget i ett år. Frågan är om inte detta år borde användas till att aktivt lyssna på de personer som redan idag kan berätta vad som har pågått och pågår inom FRA. Jag har kontaktats av flera personer med insyn i denna verksamhet, alla indikerande att en sanningskommission borde inrättas innan någon lagstiftare ens överväger att sjösätta detta missfoster, vars viktigaste existensberättigande enligt FRA synes vara att kunna byta information med andra säkerhetstjänster.

Avslutningsvis kan konstateras att verkligheten inte sällan överträffar dikten. Så också när folkpartister loggade in på socialdemokraternas server inför valet i fjol. Folkpartiet och socialdemokraterna har ju varit de mest aktiva tillskyndarna av nya tvångsmedel, däribland buggning. Risken för missbruk avfärdades liksom den starka kritiken på grund av bristande analys av proportionalitets-avvägningarna. Hade man inget att dölja behövde man inte vara orolig. Mot denna bakgrund framstår det som instruktivt att folkpartiets missbruk uppfattades som en våldtäkt av den socialdemokratiska partisekreteraren. En försiktig gissning är att alla de människor som riskerar att bli felaktigt avlyssnade, i likhet med partisekreteraren, skulle uppleva ett stort obehag om och när de fick kunskapen. Det borde ha lett till eftertanke, men icke. Riksdagen röstade för kort tid sedan med stor majoritet igenom såväl buggningsförslaget som förslaget om preventiv avlyssning, trots den massiva kritik som beredningen av förslagen rönt, inte minst av Integritetsskyddskommittén i sitt delbetänkande. Jag ser med stort intresse fram emot dess slutbetänkande, som kommer efter jul.

Sök i vårt artikelarkiv

  Hjälp

Till avancerad sök

Senaste numret som pdf

Omslag Advokaten nr 1/2015, länk till PDF

Redaktion

Chefredaktör
Tom Knutson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 25
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Kamilla Kvarntorp
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 07
Fax 08-662 30 19
E-post

Journalist
Magnus Andersson
Laboratoriegatan 4
Box 27321
102 54 Stockholm
Tfn 08-459 03 03
Fax 08-662 30 19
E-post