”Man kan inte lita på kriminella. Kungahuset måste ha rätt”, sa Advokatsamfundets generalsekreterare i Aktuellt i TV2 i förra veckan. Aftonbladet rapporterade detta den 4 juni och att medlemmar i samfundet, bland andra Thomas Martinsson och Claes Borgström rasade mot uttalandet. Nå, om Anne Rambergs uttalande skulle vara felaktigt, låt oss då pröva det motsatta. ”Man kan lita på kriminella. Kungahuset måste ha fel.” Inte en så lysande ståndpunkt i dagsläget, enligt min uppfattning.
Som brottsmålsadvokat har jag alltid haft följande utgångspunkt. Om det påstås att en person har begått ett brott och personen förnekar detta, ska hans eller hennes förnekande godtas tills det finns övertygande bevisning i skuldfrågan. Detta brukar – med en snarlik formulering – kallas oskyldighetspresumtionen och är fastlagt i centrala dokument om mänskliga rättigheter. Påståendena om kungen gäller inte att statschefen skulle ha begått något brott. Men jag anser bestämt att samma principiella förhållningssätt bör tillämpas när någon utpekas som klandervärd i sitt levnadssätt och detta förnekas av den utpekade.
Detta bör alltså även gälla för kungens del. (Angående mina privata relationer och personliga uppfattningar i olika frågor, se nedan)
Generalsekreterarens uppfattning anser jag, har sin grund i samma synsätt som jag nu har redovisat. Till detta kommer att hon har uttalat sig om mediernas källgranskning.
Detta brukar kallas mediekritik (se för övrigt Jan Guillous genomgång av mediedrevet mot kungen i Aftonbladet den 5 juni, vilken i stort sett instämmer i Anne Rambergs position) Att mediekritik ska kunna förekomma på ledarplats i samfundets tidskrift, liksom på hemsidan i Anne Rambergs blogg, ser jag inget konstigt i. Särskilt inte när den sak som diskuteras, så tydligt anknyter till den rättsliga utgångspunkt som jag angav inledningsvis.
Anne Ramberg har också klandrats för att hon inte har berättat om en privat vänskapsrelation till kungahuset. Detta har hon inte dolt, utan bekräftat när frågor har ställts om saken(till exempel i morgonekot den 1 juni).
Om man deltar flitigt i den allmänna debatten är det ofrånkomligt att man kan ha relationer till andra parter eller personer som berörs av en aktuell fråga. Som ett exempel – vilket ibland innefattar en mycket starka relation och åsiktsgemenskap – kan nämnas att man tillhör samma parti eller ideologiska inriktning. Men detta kan aldrig få diskvalificera från deltagande i debatten.
Kort och gott – det Anne Ramberg har sagt i sakfrågan får prövas på sina egna meriter, på sitt eget innehållsliga värde.
Argumenten i sak får man självfallet ha olika uppfattningar om, men jag har inte sett att detta har fått någon framträdande roll. Istället har antaganden om privata, dolda, motiv lyfts fram.
För att slippa en sådan debatt, som jag anser vara ovidkommande, ska jag avslutningsvis berätta att jag under tiotalet år drev advokatbyrå tillsammans med Claes Borgström och att jag alltjämt uppskattar honom som en skicklig advokat och vän. I frågan om vad samfundets generalsekreterare får säga och skriva har vi dock uppenbarligen olika uppfattning.
Och om någon händelsevis skulle vara intresserad av den saken, kan jag också nämna att jag sedan 45 år tillbaka är en idémässigt övertygad republikan, liksom –vilket jag tycker kan ha större relevans – en övertygad yttrande- och tryckfrihetsvän , angelägen om rättssäkerhetsfrågor, till exempel oskyldighetspresumtionen.