Den 5 juni överlämnade regeringens utredare, rikspolischefen Petra Lundh, sina förslag till ett reformerat påföljdssystem till regeringen. Syftet med uppdraget har varit att förändra straffskalorna så att de ”på ett bättre sätt ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa”.
Utredaren föreslår bland annat:
- att ett femtiotal straffskalor ska skärpas, bland annat minimistraffen för ett stort antal grova ekobrott samt maximistraffen för synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn,
- en bestämmelse som innebär att den som begår flera brott med straffmaximum på 12 år ska kunna dömas till livstids fängelse, även om inte livstids fängelse finns i straffskalan för något av brotten,
- en särskild regel som syftar till att säkerställa att hela straffskalan används när straffet bestäms,
- ett nytt system med villkorligt fängelse som ersätter villkorlig dom och skyddstillsyn, vilket innebär att presumtionen mot fängelse tas bort,
- en särskild regel som syftar till att säkerställa att tillkommande brott får ökad betydelse vid straffmätningen när en person döms för flera brott samtidigt,
- en ny straffskärpningsbestämmelse för brott med koppling till kriminella nätverk eller annan organiserad brottslighet enligt dansk modell, som innebär att gängrelaterad brottslighet ska kunna ge upp till dubbelt så långa straff, samt att
- presumtionen för häktning ska även gälla för brotten grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck, samt försök, förberedelse och stämpling till brott för vilka det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år.
Utredningen föreslår att reformen ska träda i kraft den 1 januari 2028.
Justitieminister Gunnar Strömmer beskriver i ett pressmeddelande de föreslagna förändringarna som ”en av de största reformerna av straffsystemet i modern tid”.
Även experterna Gustaf Almkvist, docent i straffrätt vid Uppsala universitet, Göran Nilsson, hovrättsråd, och advokat Bengt Ivarsson jämför detta utredningsuppdrag med några av de riktigt stora straffreformerna under 1900- och 2000-talen. I ett särskilt yttrande skriver de tre att denna utredning dock skiljer sig från samtliga tidigare utredningar i två avseenden: ”dels är utredningens direktiv i princip uteslutande inriktade på repressionsökningar, dels har den tid som utredningen haft till sitt förfogande varit påfallande kort i relation till det utomordentligt omfattande uppdraget. I förlängningen kommer därmed antagligen förslagens genomslagskraft minskas av att de inte bärs upp av någon tydlig principiell eller teoretisk underbyggnad”.
Den korta tiden som utredningen haft till sitt förfogande innebär enligt de kritiska experterna att de saknar förutsättningar för att bedöma om utredningens förslag sammantaget är rimliga. ”Det gäller särskilt med beaktande av att flera andra utredningar dessutom helt eller delvis har arbetat samtidigt med vår utredning och då med frågor som påverkar de samlade effekterna inte minst av de straffskärpningar som Straffreformutredningen föreslår”, skriver de i yttrandet.
Almkvist, Nilsson och Ivarsson efterlyser ”en bredare analys och diskussion i samhället om dels vilka effekter som utredningens förslag får, dels huruvida det verkligen är motiverat och önskvärt med de påtagliga repressionsökningar som förslagen sammantaget innebär”.
Utöver det gemensamma yttrandet har också advokat Bengt Ivarsson fogat ett eget särskilt yttrande till betänkandet. Han pekar där på problem med den ensidiga inriktningen på straffskärpningar. ”Av Straffreformutredningens direktiv framgår bland annat att utredaren ska föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning. Det är svårt att se hur en nyansering kan åstadkommas genom att utredningens direktiv i övrigt enbart pekar i repressiv riktning”, skriver Bengt Ivarsson.
Advokat Bengt Ivarsson lyfter fram flera konkreta problem som de enskilda förslagen kan leda till, men oroas framför allt över den allmänna repressionsökningen som sker utan att någon seriös analys gjorts avseende behov och effekter. ”Enligt de bedömningar som utredningen gjort torde den generella repressionsökningen bli 25–30 procent. I det enskilda fallet kan det dock bli ökningar med flera hundra procent i de fall flera av straffskärpningsbestämmelserna slår till. Proportionaliteten ställs på undantag”, skriver Bengt Ivarsson.