Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens krönika: Christopher Arkbrant

Christopher Arkbrandt

Christopher Arkbrant
Advokat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Balans i livet – en fråga om
byråernas konkurrensförmåga

De affärsjuridiska byråerna i Sverige har under de senaste 20 åren upplevt en närmast historisk tillväxt som till och med har överträffat de mest optimistiska förväntningarna. Och i takt med denna tillväxt har de affärsjuridiska byråernas betydelse som arbetsgivare åt unga biträdande jurister och advokater också ökat. Faktum är att de affärsjuridiska byråerna, som kollektiv, idag utgör den största (privata) arbetsgivaren åt nyutexaminerade jurister.

Även om det affärsjuridiska området har upplevt en väldigt stark tillväxt, så har de enskilda byråerna inte fått något gratis. Tvärtom. Konkurrensen mellan de olika byråerna har hela tiden varit stenhård – en konkurrens som till och med har accentuerats under de senaste åren, inte minst till följd av flera utländska advokatbyråers inträde på den svenska marknaden.

En central konkurrensfördel som ofta lyfts fram av byråerna själva är förmågan att kunna attrahera och locka till sig de bästa biträdande juristerna att börja hos just dem. Och i kampen om de skarpaste hjärnorna och de bästa medarbetarna har byråerna under de senaste åren också lagt ner väldigt mycket tid och resurser på att försöka överträffa varandra, något som inte minst varit tydligt i den närmast inflationslikna ökning av ”give-aways” och byråtillställningar som har erbjudits studenterna.

Däremot har byråerna enligt min mening inte fokuserat lika mycket på den andra sidan av myntet – nämligen det interna arbetet med att försöka behålla de bästa juristerna inom organisationen. Den främsta anledningen till detta tror jag är att byråerna helt enkelt inte har behövt fokusera på detta arbete. De anställda har varit så pass lojala mot den egna byrån och så pass lockade av ett eventuellt delägarskap att tillräckligt många duktiga medarbetare har önskat stanna kvar på byrån. Och så länge delägarna har haft en tillräckligt stor pool av duktiga seniora biträdande jurister ur vilken man har kunnat vaska fram de riktiga guldkornen som sedan lyfts upp till delägare, så har de avhopp av biträdande jurister som ändå skett aldrig utgjort något riktigt problem.

Detta tror jag kommer att förändras under de närmsta åren och jag tror att byråerna delvis kommer att vara tvungna att vidta åtgärder och delvis anpassa verksamheten för att kunna behålla tillräckligt många duktiga medarbetare.

I grund och botten handlar den problematik som byråerna nu har att hantera om motsatsförhållandet mellan å ena sidan klienternas krav på tillgänglighet och å andra sidan de anställdas behov av en fungerande vardag med familj och vänner. Naturligtvis har detta motsatsförhållande till viss del alltid funnits där, men jag tror att det har blivit allt viktigare i och med att de anställdas krav på en rimlig balans mellan arbetslivet och privatlivet växt sig allt starkare. Även om många av de biträdande jurister som idag arbetar på de affärsjuridiska byråerna lockas av och arbetar för ett eventuellt delägarskap, så tror jag att de allra flesta av dessa personer samtidigt känner en viss tveksamhet inför det hela och frågar sig om det är värt den uppoffring som ändå krävs.

Till de affärsjuridiska byråernas försvar skall dock sägas att visst arbete faktiskt ändå har gjorts under de senaste åren i strävan att behålla de bästa biträdande juristerna. Jag tänker då särskilt på de diskussioner som har hållits och de åtgärder som har vidtagits för att få kvinnliga biträdande jurister att vilja stanna kvar på byråerna och vilja bli delägare. Detta arbete är naturligtvis också oerhört viktigt för att komma tillrätta med den snedvridna könsfördelning som idag råder i det affärsjuridiska delägarkollektivet.

Men även om det arbete som har gjorts för att få fler kvinnliga biträdande jurister att vilja stanna kvar på byråerna har varit såväl nödvändigt som bra, så är det inte tillräckligt. Motsatsförhållandet mellan klienternas krav på tillgänglighet och de anställdas krav på en rimlig balans i livet är egentligen inte en genusfråga, utan snarare en generationsfråga. Att så faktiskt är fallet tror jag kommer bli än mer tydligt i och med 80-talisternas inträde på arbetsmarknaden. Även om det naturligtvis är vanskligt att generalisera en hel generation individer, så tror jag att 80-talisterna kommer att vara dels mindre lojala mot sin arbetsgivare i den bemärkelsen att de kommer att byta jobb oftare och dels ha större krav på att kunna kombinera en aktiv karriär med ett fungerande privatliv.

Mot bakgrund av det som sagts ovan tror jag att de affärsjuridiska byråerna helt enkelt inte har råd att bara fortsätta köra på i invanda hjulspår utan att ta dessa frågor på allvar. Om man gör det så finns det en stor risk för att byråerna inte kommer att kunna behålla tillräckligt många duktiga medarbetare, vilket på sikt naturligtvis kommer att vara skadligt för de enskilda byråernas verksamhet.

Frågan är då vad byråerna kan och skall göra. Tyvärr tror jag inte att det finns någon enkel lösning på motsatsförhållandet mellan klienternas krav på tillgänglighet och de anställdas krav på en rimlig balans i livet. Jag tror inte heller att det finns någon slags universallösning på problemet, utan varje byrå måste nog i slutändan försöka hitta lösningar som är anpassade efter just sin verksamhet.

Ett första steg är dock att få upp frågan på bordet och våga diskutera det hela på ett konstruktivt sätt. För att dessa diskussioner skall vara så fruktbara som möjligt och leda till konkreta förslag på lösningar tror jag att det är viktigt med ett stort engagemang och delaktighet från såväl delägarhåll som biträdande juristhåll. De biträdande juristerna kan helt enkelt inte bara sitta passiva och hoppas på att delägarna skall lösa det hela på egen hand. Å andra sidan måste delägarna också verkligen bjuda in de biträdande juristerna till sådana diskussioner.

Utöver engagemang och delaktighet från såväl delägare som biträdande jurister, tror jag dessutom att det krävs en vilja och förmåga från båda parter att diskutera dessa frågeställningar i en verklighetsförankrad kontext. Detta är till och med av central betydelse för att man skall kunna hitta lösningar som är hållbara inte bara för den enskilda individen, utan även för byrån. I slutändan är advokatbyråer ändå affärsdrivande verksamheter som för sin överlevnad är helt beroende av att möta sina klienters krav och behov. Att diskutera balans-i-livet frågor i något slags vakuum utan beaktande av den verklighet som byråerna verkar i vore såväl meningslöst som naivt.

Avslutningsvis så tror jag personligen att det kommer att vara av stor vikt för byråerna att aktivt tänka på och arbeta för att försöka lyfta upp nya delägare som kan utgöra goda förebilder för de yngre medarbetarna – förebilder som utgör levande bevis på att det faktiskt går att kombinera ett rikt och meningsfullt privatliv/familjeliv med rollen som konsult och affärsjurist. För det måste gå. Och de byråer som lyckas att skapa en fungerande balans mellan privatliv och arbete för sina anställda tror jag kommer att ha lättare att attrahera och framförallt behålla de bästa biträdande juristerna och därigenom också erhålla en viktig konkurrensfördel gentemot de övriga byråerna.

Christopher Arkbrant