Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens krönika: Dennis Dicksen

 Dennis Dicksen

Dennis Dicksen
Advokat

 

 


 

 

 

 

 

Jurister behöver visa mer civilkurage

Civilkurage är ett begrepp som förekommer då och då i den rättspolitiska debatten. Då är det främst i form av frågeställningen om vi i Sverige, likt i en del andra länder, skall införa någon form av civilkuragelag. Innebörden av en sådan skulle vara att personer under straffansvar åläggs att agera för att hindra eller rapportera brott. I strid med allmänna svenska straffrättsliga principer skulle således passivitet under vissa förutsättningar kriminaliseras. Jag skall inte i detta sammanhang recensera den tanken annat än att det får betraktas som en svaghet i ett samhälle att det finns ett behov av dylik lagstiftning. Det bör vara en självklarhet för varje medborgare att i rimlig utsträckning agera för att hjälpa den som är i nöd.

Jag ska istället i denna krönika peka på två områden där jag anser att vi jurister i vårt yrke kan och bör visa en annan form av civilkurage. Det första aktualiseras i samband med en del uppmärksammade, och märkliga, myndighets- och domstolsbeslut framförallt inom sjukförsäkringsområdet. Det rör sig då om ett fåtal fall där en enskild, ofta i en redan mycket utsatt situation som svårt sjuk eller nära anhörig till någon svårt sjuk, p.g.a. att lagstiftaren inte haft en viss situation för ögonen när lagtexten utformats råkar omfattas eller inte omfattas av en viss lagstiftning. När gränsen för lagstiftningen dras råkar denne enskilde befinna sig på fel sida gränsen och konsekvenserna blir inte sällan förödande. Ett typexempel är föräldrarna till en svårt cancersjuk femårig pojke som inte kan vara med barnet på behandlingar och sjukhusvistelser för att de inte får ersättning för vård av barn eftersom barnet i lagens mening inte är tillräckligt sjukt. I dessa fall slår myndigheter och domstolar ofta ifrån sig och säger att det är lagstiftarens ansvar att ändra en otydlig lag och att legalitetsprincipen förhindrar dem från att besluta annat. Jag menar att det är ett sätt att smita från sitt ansvar som myndighetstjänsteman eller domare. I de flesta av dessa fall kan man via lagtolkning hävda att ”det är uppenbart att lagstiftaren avsett att lagstiftningen skall träffa/inte träffa denna situation”. Jag har personligen varit med om några sådana fall där, ofta i högre instans, någon domare visar detta civilkurage och ”hittar” lagtolkningsprinciper till stöd för sitt ställningstagande. Så länge denna typ av civilkurage sker till den enskildes förmån menar jag att det är vår skyldighet att agera i enlighet därmed och korrigera eventuella brister i lagstiftningen för att upprätthålla förtroendet för rättslivet.

Det andra området anknyter till det första och avser ett projekt som diskuteras inom advokatsamfundet just nu; pro bono-arbete. Tanken är att, återigen i likhet med ett antal andra länder, uppmuntra och administrera advokaters och biträdande juristers pro bono-arbete. Ett isolerat exempel när detta skedde, och fungerade mycket väl, var i samband med tsunamikatastrofen då advokater bidrog med totalt ungefär 24 400 pro bono-timmar. Det projekt som nu diskuteras är avsett att vara mer permanent. Huruvida det skall bygga på någon sorts tvång, vara förenat med någon morot eller ske helt på frivillig basis kan återstå att diskutera men som tanke är den utmärkt. Det finns en stor rättssökande allmänhet som saknar möjlighet och förmåga till juridisk hjälp. I en hel del ömmande fall bör det vara vår skyldighet som advokater och jurister att bidra med några timmar av vår tid och kunskap att hjälpa dessa. Också det är ett utmärkt sätt att visa civilkurage.

Dennis Dicksen