Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens krönika april 2011: Anna Hellron

Anna Hellron

Anna Hellron
Advokat

Det yttersta sveket

Små barnarmar kramar mjukt runt halsen. En trött liten pojke i pyjamas. Vaggvisor och varm famn. Det är svårt att tänka sig något så sårbart och älskvärt som ett litet barn.

Men alla barn somnar inte lugnt på kvällen. En del barn i vårt samhälle har en otrygg och ibland våldsam vardag. Kanske blir de utsatta för brott av en nära anhörig. Den som ska skydda barnet är istället den som sviker.

I vårt yrke som advokater med humanjuridisk inriktning möter vi ofta dessa barn. Små människor som med full tillit traskar på i en ny värld och ibland blir så grymt svikna av sin omvärld. Vi arbetar som särskilda företrädare, målsägandebiträden eller företräder en förälder i en tvist angående vårdnad m.m. Jag tänker ofta på hur viktigt det är att vi tar dessa barn och uppdrag på största allvar och att vi som advokater gör vårt yttersta för att barnet skall komma igenom den rättsliga utredningen och prövningen på allra bästa vis.

När det väl har gått så långt att en polisanmälan om misstänkt brott mot ett barn görs har vuxna runt barnet i många fall haft misstankar om att allt inte stått rätt till i familjen men känt osäkerhet inför att ingripa. Förskolepedagoger, grannar, skolsköterskor och vänner som är rädda för att ”lägga sig i”. Barnets utsatthet och omgivningens brist på handlingskraft i vissa situationer är givetvis något som är frustrerande och sorgligt. Men det finns också lysande exempel på starka, snabbtänkta människor som agerar och låter polisen utreda huruvida ett brott har ägt rum utan att själva göra den prövningen på förhand. Som vågar och orkar lyssna när ett barn berättar om något jobbigt.

Ofta när jag träffar nya människor och berättar vad jag arbetar med är den första frågan jag får ”Hur orkar du?” ibland följt av ”Är det inte hemskt?”.

Tillvaron som advokat som bland annat arbetar med barn i olika situationer – såväl i vårdnadstvister som i brottmål – är såklart tuff ibland. Men den är också mycket givande. Att företräda barn är fantastiskt på många sätt. Att få möjligheten att påverka ett barns tillvaro på ett positivt vis är ett sant privilegium. Allt är inte nattsvart i de här målen. Det finns glimtar av hopp och utsikter för en bättre framtida tillvaro för barnet.

En förutsättning för att kunna utföra sitt uppdrag på ett bra vis är, anser jag, att man skaffar sig omfattande tvärvetenskapliga kontakter och tänker kreativt i de situationer man hamnar i. Att man vågar stå upp för sin klient i situationer som kanske upplevs som obehagliga och pressade är också viktigt.

Jag deltar ofta i utbildningar som behandlar närliggande ämnen som kan vara av vikt när jag arbetar – barns utveckling, rättsmedicin, socialtjänstens arbete osv. De kontakter man knyter där och den information man får om hur andra yrkeskategorier arbetar är ovärderlig i det juridiska arbetet och för att kunna föra empatisk och saklig argumentation i målet.

För ett barn som har utsatts för brott och befinner sig i kris är det självfallet viktigt att en eventuell rättsprocess inte blir ytterligare en stor påfrestning. I vår roll som advokater ingår att på bästa vis guida barnet genom den juridiska processen på ett för barnet lämpligt sätt. Jag upplever att de ”Barncentrum” som har inrättats och nu utvärderas är till stor hjälp för barnet. Tanken om att barnet skall befinna sig på en trygg och barnanpassad plats medan vi andra (advokater, socialtjänst, åklagare, polis, läkare m.fl.) kommer dit är på något vis helt självklar.

När det gäller brott mot barn är det i många fall svårt att uppnå en bevisning som leder till åtal eller fällande dom. Barnets språk och utvecklingsnivå kan sätta käppar i hjulen när det gäller att formulera detaljerade uppgifter om händelseförlopp, tid och rum osv. som juridiken kräver. Barns fysiska skador läker snabbt och det är visat att även barn som bevisligen har utsatts för brott (där bevisning i form av film osv. finns tillgänglig) oftast inte berättat för någon vad de har utsatts för.

Vi som advokater får inte låta oss nedslås utav detta utan istället se utmaningen i att på bästa vis företräda vår lilla klient. Vi måste vara lyhörda för det barnet säger och kroppsligen förmedlar, våga lyssna på vad barnet berättar och sedan använda vår juridiska kunskap för att leda processen framåt.

Vi kan givetvis inte uträtta några under, men vi kan vara vuxna personer som lyssnar och finns där under en svår tid i barnets liv. Vi kan våga sticka ut hakan för barnets skull och ifrågasätta när allt inte går rätt till.

När jag själv satt ting talades det ofta om målsägandebiträdet som en ganska passiv person som mest satt tyst och bara sa ett par rader kring skadestånd under rättegången. Det finns mycket att säga om detta förutom att det är långt ifrån sanningen och den bild jag har av mitt eget uppdrag i dessa mål.

Ett aktivt biträde för barnet – såväl under förundersökningen som under rättegången – kan vara avgörande. Vi som advokater har möjlighet att hjälpa barnets röst att nå ut. Att vara del av en process där barnet får en känsla av upprättelse. Om man någon gång har fått uppleva detta ske vill man aldrig arbeta med något annat.