Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens krönika november 2010: Rikard Wikström

Rikard Wikström
Rikard Wikström
Advokat

Olydiga jurister

En judisk vän berättade en gång denna historia för mig som enligt honom illustrerade hur den judiska kulturen omfamnar både intellekt och religion:

I synagogan hade de äldste samlats för att diskutera vilken som var den korrekta tolkningen av ett av tio Guds bud. Det framfördes vitt skilda åsikter och debatten blev allt livligare och livligare. Plötsligt började marken skälva och alla tystnade. En kraftfull mörk röst som tycktes tala ovanifrån sade: ”Ni har fel, den rätta tolkningen är …” Och så berättade rösten vilken innebörd budet hade. Några skäl lämnades dock inte. De äldste var givetvis mycket förvånade över vad som skett och de lyssnade noggrant på allt som sades. Men när rösten tystnat tittade de på varandra, hytte med nävarna och sade: ”Du gav lagen till Moses på Sinai, men efter det accepterar vi bara goda argument!”

Som kontrast till den berättelsen har jag en anekdot från en god vän som var notarie vid en tingsrätt i Dalarna i slutet av 90-talet. När hon gjorde en rättsutredning i ett mål hittade hon ett HD-avgörande som var högst relevant för hennes utredning. Avgörandet var dessutom mycket tydligt i prejudikathänseende. Däremot stämde det bakomliggande resonemanget enligt hennes uppfattning inte överens med övriga rättskällor, vilka också hänvisades till i domen. Hon tog upp frågeställningen med domaren på roteln – en dalkarl i 50-årsåldern. Rådmannen tittade på henne som om hon var fullständigt galen och var tyst en lång stund. Till sist höjde han ena handen högt upp i luften och sade: ”För min del är HD här uppe. Om du inte har några andra frågor att diskutera så tror jag att vi är klara.”

Jag är rädd för att rådmannens inställning inte är helt ovanlig i den svenska domarkåren. I vart fall under efterkrigstiden och framåt får nog den svenska domarkåren anses ha kännetecknats av en viss lydighet. Viss sådan lydighet är givetvis bra för att inte säga helt nödvändig. Vår rättsordning bygger ju trots allt på att domarna skall tillämpa den lag som lagstiftaren har stiftat och inte ägnar sig åt eget tyckande. Och när det gäller de frågor som lagstiftaren har överlämnat till att avgöras i rättspraxis så är det ju HD som är högsta instans i Sverige.

Samtidigt har våra svenska domare inte bara en rätt utan också en skyldighet att inte tillämpa lagstiftning som är uppenbart grundlagsstridig eller som inte överensstämmer med till exempel Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden. Det finns situationer när våra domare inte kan nöja sig med att utreda innebörden av svensk lagstiftning, inklusive avgöranden från HD, utan också därefter gå vidare och pröva om den gällande rätten är förenlig med grundlag eller överstatliga regelverk.

Det är nog lättare sagt än gjort.

Det finns ganska tidiga exempel på domare som har tillämpat Europakonventionen och Europadomstolens rättspraxis avseende bland annat skydd av egendom och rätt till rättvis rättegång och som inte direkt hyllades för det utan snarare har betraktats som bångstyriga eller rentav olydiga.

Och tänk om du själv var en ung domare som skulle avgöra ett mål och faktiskt ansåg att den i målet aktuella lagbestämmelsen stred mot grundlagen eller att ett relevant HD-avgörande var felaktigt. Skulle du följa din övertygelse? Och om du gjorde det, tror du att det skulle uppskattas från högre ort, även om du verkligen hade rätt?        

Vad vill jag säga med detta? Jag vill säga att vi jurister aldrig får hemfalla åt att automatiskt tillämpa vår juridiska arbetsmetod och oreflekterat acceptera till exempel uttalanden i förarbeten eller höga domares slutsatser. Den slags lydighet som kännetecknas av icke ifrågasättande auktoritetstro och gruppkonformitet – rädslan för avvikande och att avvika – är obehaglig inte bara hos vänster- eller högerextremister utan även när den kikar fram hos myndighetspersoner.

Därför tycker jag att det är ett sådant sundhetstecken – och dessutom lite roligt – att svenska domstolar nu tycks morska upp sig en aning. Jag syftar naturligtvis på att tre domstolar (Hovrätten för Västra Sverige, Solna tingsrätt och Södertörns tingsrätt) har gått emot HD:s vägledande avgöranden från mars i år angående frågan huruvida det är förenligt med Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning att en person som redan har påförts skattetillägg för oriktiga skatteuppgifter dessutom skall kunna åtalas och bestraffas för skattebrott.

HD svarade ja (dock med Stefan Lindskog och Marianne Lundius som skiljaktiga) och därefter har alltså tre domstolar sagt nej. Bland vissa, särskilt på åklagarsidan, har underrätternas olydighet väckt irritation. Riksåklagaren har nu också överklagat hovrättsdomen i syfte att HD skall bekräfta sin tidigare praxis.

Från andra håll har det framförts att Europadomstolens tolkning av Europakonventionen måste väga tyngre än HD:s och att det är bra att de domstolar som nu har tolkat Europadomstolens praxis annorlunda än HD vågar stå för sin åsikt.

Jag sällar mig till de sistnämnda.

Rikard Wikström