Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens krönika september 2012: Anna Hellron

Anna Hellron funderar över juristers yrkesval och gemensamma nämnare i personligheten.

Anna Hellron
Anna Hellron

Kejsarpingviner och pärlörhängen 

När jag var liten ritade jag inte fåglar och blommor hur som helst. Nix. Jag satt och gjorde små böcker med bilder och text som noggrant beskrev vad varje bild visade. Kejsarpingvin, bergslejon, smultronjasmin, solhatt och så vidare. Allt efter bilder som jag såg i farfars faktaböcker om djur och natur. Jag vaknade ofta tidigt på morgonen och läste bok efter bok – plöjde igenom olika serier och författare. Slukade text. När det var matematik på schemat när jag blivit lite äldre vässade jag, inte en utan ett gäng, pennor från mitt pennskrin som också matchade pappret inne i bänken. Ordning. Och. Reda.

Jag är storasyster till en – i vart fall då – mycket busig lillasyster. Ogillade starkt när någon i familjen var det minsta irriterad på någon annan och gjorde det då till min uppgift att se till att alla blev sams igen. Mäklade fred mellan kompisar i skolan.

Så – vad vill jag ha sagt med allt det här?

Många juristers yrkesval har säkert att göra med tillfälligheter. Personer man träffar som inspirerar och släktingar man beundrar som liten. LA Law på tv. En anställningsannons i tidningen eller ett reportage på nyheterna kan vara avgörande för vad vi sedan kommer att spendera ofantligt mycket tid med. Jag visste alltid att jag ville arbeta med människor och att jag gärna ville hjälpa dem som har det svårt. När jag kom hem från ett år i Schweiz efter gymnasiet och skulle läsa vidare funderade jag på läkare, psykolog eller jurist. Men kanske var det helt enkelt så att juridiken passade min personlighet bäst? Eftersom jag arbetar med brottmål och familjerätt får jag också hjälpa människor som går igenom något svårt och ingen kan påstå att det inte är en hel del psykologi inblandat i målen och processandet också.

Ibland när jag träffar andra advokater och jurister funderar jag på vad det är som har fått oss alla att börja läsa juridik. Har vi några gemensamma drag i våra personligheter som gör att juridiken lockar?

Rättvisetänk, problemlösning, struktur, tolkning av text och situationer, medling vid oenighet, noggrannhet. Kanske finns en del av det med oss redan när vi är små. Antingen genom det vi lär oss tidigt men kanske också som en del av våra personligheter redan från början.

Tankar kring vikten av rättvisa fanns där redan när jag var liten och visade sig på alla möjliga vis. I allt från antal bitar som låg i min och min systers godispåsar till viktiga saker som när någon i min närhet blev orättvist behandlad. Orättvisa rubbade mina cirklar å det grövsta redan då och gör det fortfarande.

En kompis som jag läste juridik med hade hela sin garderob sorterad efter färg. Så noggrann är absolut inte jag, men jag har alltid tyckt om struktur. Listorna hemma hos mig är många och långa. Saker som ska ordnas, annat som ska handlas, packlistor osv. När jag gick på juristlinjen var jag ju inte heller den enda som hade en miljard olika flikar i färg och överstrykningspennor i regnbågens alla färger.

Vi jurister gillar ju också att få ett riktigt stökigt problem, i form av någon halvt omöjlig knäckfråga, på bordet. Att hälla upp en kopp the och fundera riktigt länge. Sedan är förhoppningen såklart en aha upplevelse och en briljant lösning. En av mina tingskollegor hade filt och tända ljus i sitt rum på Linköpings tingsrätt. Jag hade dajm i översta skrivbordslådan till mitt the. Riktigt mysigt det här med problem. Om man klarar av att lösa dem.

Noggrannheten hos oss jurister gränsar väl ibland till det absurda. Alla vill använda sina egna mallar och formuleringar inför upprättandet av avtal. Torde, bör, skall, ehuru… Och ibland smittar de ganska högtravande juridiktermerna av sig även på det privata språket. Finns knappt något värre än trettioåringar som kallar varandra ”bäste broder”. Eller juristskämt på fest. Ni vet precis vad jag menar…

Är det förresten juristlinjen i sig som gör att de kvinnliga juridikstudenterna klär sig i marinblå kavaj och pärlörhängen? Att man nästan kan se vem som studerar vad i de blå husen i Frescati. Försöker de alla passa in i den föreställning som finns av hur en jurist ska se ut eller är det de facto ett gäng personer som alla från början liknar varandra?

Kanske är det fler ordentliga storasyskon än busiga småsyskon som läser juridik och sedan väljer advokatyrket. Vad vet jag. 

Min son är snart tre år gammal nu. Han målar inga kejsarpingviner ännu och kommer kanske heller inte göra det. Han skruvar isär saker och gillar allt som har med teknik, verktyg, vatten eller fordon att göra. Vad hans framtida yrke kommer att bli? To be continued…