Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Sommarens krönika 2010: Jonas von Heidenstam

 Jonas von Heidenstam

Jonas von Heidenstam
Advokat

Relationen till en brottmålsklient

Folk i allmänhet och jurister i synnerhet brukar förstå varför och hålla med om att alla som är misstänkta för brott har rätt till ett fullgott försvar. Det är däremot inte alla som förstår varför man vill vara den som ser till att den misstänkte får just detta. Ett vanligt skäl som jag får höra från advokatkollegor som inte vill arbeta med brottmål är att de tror att de skulle ha svårt att hantera relationen till klienterna. Mitt svar är att visst finns det klienter som är krävande, framförallt på grund av den påfrestande situation de befinner sig i, men att de flesta är relativt lätta att företräda.

Det finns naturligtvis klienter som ställer orimliga krav som är oförenliga med god advokatsed. Då beror det ofta på att man inte har satt tillräckligt tydliga gränser från början men det blir sällan ett problem om de får förklarat för sig att en advokat som agerar i strid mot god advokatsed riskerar att uteslutas ur Advokatsamfundet. Brottmålsklienterna vet att uppskatta advokattitelns värde och det är få som inte godtar den förklaringen, om den framförs på rätt sätt.

Det är i sammanhanget viktigt att ha i åtanke att klienter, oavsett rättsområde, med all rätt ofta är väldigt krävande, om än på olika sätt. Min erfarenhet är att brottmålsklienter i allmänhet respekterar de gränser som sätts av advokaten. Till skillnad från de krav på tillgänglighet dygnet runt och på helger som många affärsjuridiska klienter verkar ställa, ursäktar sig nästan alltid mina brottmålsklienter om de ringer sent eller under en helg. Visst finns det undantag men generellt sett tror jag att det är lättare att dra en gräns mellan fritid och arbete för brottmålsadvokater än för, till exempel, affärsjurister, även om det ofta krävs lika mycket arbete.

Som brottmålsadvokat lär man många gånger känna sina klienter rätt väl, men det är ytterst sällan tal om att umgås på annat sätt än att kanske äta lunch tillsammans under en förhandlingsdag. Affärsjuristens värld, med representationsmiddagar och liknande klientvårdande aktiviteter, skiljer sig i det avseendet väldigt tydligt från en brottmålsadvokats vardag. Att besöka en häktad klient som mår extra dåligt fler gånger än man kan ta betalt för är utan tvekan en mindre glamorös klientvård men gränsen mellan arbete och privatliv förblir skarpare, och det känns dessutom ganska bra att bjuda på den tiden. Med det sagt går det inte att bortse ifrån att de frågor som brottmål rör gör att det är svårt att släppa vissa mål och att man ofta riskerar att bli för personligt engagerad.

Generellt finns det vissa skillnader mellan de klienter som har varit misstänkta för brott förut och de som är nya i situationen men de som begår brott vanemässigt behöver inte vara svårare att ha som klienter. Snarare tvärt om. De vet hur systemet fungerar och i de flesta fall hur advokatens roll ser ut. Vissa verkar ha svårt att förstå hur man kan vara trevlig mot och göra sitt yttersta för någon som de ser som yrkeskriminell. Som jag ser det handlar det om att den misstänkte måste ha någon som är helt och fullt på hans eller hennes sida i brottmålsprocessen, annars fjärmas personen i fråga ytterligare från det laglydiga samhället. Men framförallt handlar det om att vi, som är del av det samhället, måste behandla de som står utanför såsom vi vill bli behandlade. Annars ökar risken för ett permanent utanförskap, och det förlorar vi alla på.

Jonas von Heidenstam