Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Om förtal, utpressning och medial anständighet

Så ansåg sig då kungen tvingad att kommentera insinuationerna i en i och för sig väl genomförd intervju av Tomas Bengtsson på TT.

Under det senaste halvåret har det pågått en intensiv och ytterst förvirrad debatt om kungens lämplighet som statschef. Den har huvudsakligen utspelat sig i radio, kvällspress och TV4. Genom systematisk ärekränkning av kungahuset har man konstruerat det vissa medier kallar en ”härva”. Utgångspunkten har varit en bedrövlig bok följd av uppgifter om att drottningens far under andra världskriget var medlem i det tyska nazistpartiet.  Nu senast har debatten livats upp av en om möjligt ännu bedrövligare hyllningsbok till en numera landsflyktig gangsterkung.

Den svenska kungafamiljen är med rätta föremål för en intensiv mediebevakning där det mesta tycks vara tillåtet. Sveriges statschef och hans familj är närmast försvarslösa mot medieangrepp, även när dessa är som mest oseriösa. Försvarslösheten utnyttjas av vissa  till bristningsgränsen. Man förlöjligar statschefen och hans familj för att ta billiga poänger. Men har inte skrattet kommit att fastna i halsen?

Den senaste tidens böcker och TV- program om kungahuset består mest av insinuationer och lögner om kungens leverne för så där 30- 40 år sedan. Detta läggs nu till grund för ifrågasättande av monarkens lämplighet för sin roll. När personer i samhällets skymningsland då vädrar morgonluft och antyder att man har bevis för klandervärt beteende av kungen och hans vänner hoppar media genast på. Utpressningserfarna brottslingar upphöjs till sanningsvittnen. När så en av kungens vänner i aningslös välmening söker utreda vad saken gäller, tas detta till bevis för att skumma saker måste ha försiggått. Beläggen för kunglig inblandning är givetvis obefintliga. Och att lägga dessa insinuationer till grund för att kritisera kungen är inte bara orimligt utan också ondsint.

Krav på abdikation framförs. Att Republikanska föreningen hänger på tåget är förstås inte överraskande. För vissa av dess medlemmar är inget argument för dåligt för att användas i debatten om statsskicket. Visst kan man med anständiga argument ifrågasätta monarkin. Men i den debatten bör argumenten vara någotsånär relevanta och rimligen kräva någon form av intellektuell heder.

Frågan är om den självutnämnda tredje statsmakten inte missbrukat sina grundlagsskyddade privilegier när förtal och utpressning hör till hörnstenarna i rapporteringen. Som en närmast religiös yttrande – och tryckfrihetsvän blir jag djupt bekymrad. Det finns anledning att ställa frågan vem som granskar de kontakter och vänskapsband som tydligtvis finns mellan vissa journalister och gangstervärlden. Sansade röster finns förvisso. Hanne Kjöllers ledare i fredagens DN liksom Cecilia Åses Brännpunktsartikel i SvD i lördags var relevanta inlägg i debatten. Sådana är välkomna.

Redan innan vissa medier som en del av sin arsenal okritiskt började anlita några av Sveriges mest namnkunniga brottslingar i sin uppgivna jakt på sanningen har det rått en, delvis oförtjänt rädsla för journalisters makt. Man kan bara ana hur mycket den svenske gudfadern och hans hejdukar måste förvånas och glädjas över sin nya roll som sanningsvittnen.

Det kan aldrig enligt min mening vara statschefens uppgift att förklara för maffian, eller för medierna för den skull, vad han inte gjort. 

Frågan om vårt statsskick är en central fråga i en demokrati. Den förtjänar respekt. Det gör också statschefen. Sverige har varit en monarki i sådär1000 år. Institutionen har över tid alltid haft en stark folklig förankring. Och har alltjämt så trots mediala försök att ändra på den saken. Påståendet att denna av folket gillade institution är odemokratisk låter sig synas. Det finns de som anser att folkviljan är demokratins yttersta grund. Men sedan finns det förstås alltid de som i marxistisk anda menar att folket i själva verket inte förstår sitt eget bästa. Inför dem står vi alla maktlösa. Men en sak bör vi andra kunna kräva av varandra. Och det är att den viktiga diskussionen om statsskicket inte skall styras av vad skandaljournalistiken väljer att plocka upp av lösa insinuationer från skumraskfigurer i samhällets ytterkant. Det är inte gangstervärlden och oseriös skandaljournalisitk som skall bestämma vårt framtida statsskick. Det skall svenska folket göra alldeles självt på grundval av en hederlig samhällsdebatt, allt med bibehållande av vår unika tryck och yttrandefrihet