Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens Hilda april 2013: Britta Ahnmé Kågerman

Britta Ahnmé Kågerman
Britta Ahnmé Kågerman
Ordförande och chef för Allmänna reklamationsnämnden

Bekräfta mera

Den 3 februari fick jag en påminnelse om att jag skulle skriva Hildas marskrönika och besked om att den 20 februari var deadline för manus. Min pappa hade just gått bort och ARN:s årsredovisning skulle vara klar den 22 februari. Jag hörde mig för om det var möjligt att göra ett byte och aprilkrönikören ställde genast upp – tack Inger Söderholm!

Att pappa gick bort var varken oväntat eller överrumplande. Han var 89 år och gravt dement. Att han levde så länge var hans 17 år yngre hustrus (inte min mamma) förtjänst. Hon såg till att han klädde på och av sig, åt och fick motion. Men de sista tio åren försvann han längre och längre in i dimman. ”Det sista man har kvar är ramsorna”, skriver Cecilia Hagen. Och det stämde bra på pappa. ”Nu är kaffet slut, sa han som var son till snut” (det är sant – farfar var poliskommissarie). En del av rimmen var mindre belevade, rentav plumpa, och det kunde vara genant att åka buss med honom.

Jag var som sagt förberedd på att det skulle ta slut, men det kändes! Möten med begravningsbyrån och prästen. Jag och mina betydligt yngre bröder manade fram bilden av vår pappa och hans egenskaper. Vi var alla tre överens om att en bättre pappa kan man inte ha – godhjärtad, diplomatisk (konflikträdd?) och, framför allt, bekräftande. Att han alltid fick oss att känna att vi dög mer än väl. Han hade förmågan att känna in vad vi önskade och lämnade råd utifrån detta och inte utifrån sina egna preferenser. Men han var nog också lite listig. Efter gymnasiet reste jag till Schweiz med en väninna för att läsa franska och ha kul ett år. Men vi tröttnade och kom hem redan vid jul. Och vad skulle jag göra då? Universitetsstudier förväntades av mig så småningom, men vilka utbildningar startar en vårtermin? ”Läs proppen”, sa pappa, ”Det har man alltid nytta av.” Och så blev det som det blev – det som han trodde skulle bli bra för mig.

Som nybliven mamma till en dotter i början på åttiotalet insöp jag allehanda lärdomar om barn, bland annat den att det är viktigt att fäder bekräftar sina döttrar och mödrar sina söner. Jag tjatade nog en hel del på min man om detta och i praktiken innebar det att Pella brukade ropa ”Bekräfta mig pappa” i betydelsen ”Hissa mig i luften, busa med mig”.

Att bli bekräftad ger självkänsla. Som chefer till unga kvinnor har vi Hildor goda möjligheter att bidra till att stärka deras självkänsla. Vi ska förstås varken kittla eller gulla med dem, men vara generösa med förtjänt beröm och stötta dem som är i valet och kvalet när det gäller karriärval. Min bestämda uppfattning är att en duktig jurist och småbarnsförälder måste ha möjlighet att vänta med att klättra på karriärstegen till dess att småbarnsåren är till ända. En skicklig jurist är en skicklig jurist även om hon drar ner på arbetstempot några år. Men då springer väl killarna förbi? Synd, i så fall! På Allmänna reklamationsnämnden är flertalet beredningsjurister småbarnföräldrar. Det är föräldraledigheter och ”vabbar” för hela slanten. Men jag ser inga stora könsskillnader. Bo kom nyss tillbaka efter ett års föräldraledighet och jag gissar att han kommer att arbeta 80 procent, som han gjort tidigare, när hans hustrus föräldraledighet tar slut om ett halvår.

Hildanätverkets mål och syfte är att verka för ett ökat antal kvinnor i ledande positioner. Är det då rätt att bekräfta en kompetent kvinnas funderingar på att stå tillbaka några år? Ja, jag tror det – om det är hennes innerliga önskan att få vara mer med sina småbarn än en karriär tillåter. Det är många som vill klara både och – och då är det förstås det som ska bekräftas.

Alltså: bekräfta era unga medarbetare och särskilt de pappor som har farhågor inför klättrandet på karriärstegen på bekostnad av mindre närhet till barnen. Själv har jag ingen son, men hade jag det skulle jag nog till och med vara lite listig, som min pappa var, och försiktigt styra min son mot att ta chansen till att bli en uppskattad pappa – som kan bekräfta sina döttrar.