Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens Hilda februari 2013: Kerstin Skarp

Kerstin Skarp
Kerstin Skarp
Vice riksåklagare

Att välja yrke

Som liten visste jag precis vad jag skulle bli. Städerska hos prinsessan Birgitta! Då älskade jag att städa och den vackraste personen jag visste var prinsessan Birgitta, så tänk att få slå ihop drömmarna.

Jag växte dock ifrån denna dröm och nästa yrkesdröm som jag minns är en uppsats på gymnasiet där jag skrev att jag ville bli journalist eller kurator. Varför just dessa yrken vet jag inte eftersom jag inte alls känner för något av dem. Det enda skälet jag kommer på var att jag ville gå i mammas fotspår, vilket känns egendomligt att vilja just under gymnasietiden. Dessutom känns det konstigt eftersom mamma bara var en amatörskribent, visserligen publicerad ibland och förvisso var hon socionom men var under hela min uppväxttid hemma så vad hennes utbildning i själva verket innebar var något oklart.

Senare under gymnasietiden kom jag på andra tankar. Jag skulle absolut inte åka till Uppsala och läsa på universitetet som alla andra. Jag skulle bli något inom köksbranschen. Jag hade gått matlagningskurser och jobbat lite i storkök så branschen lockade. Jag skulle bli hushållslärare eller ekonomiföreståndare. För detta måste jag gå på Seminariet för huslig utbildning och Uppsala var förstahandvalet men seminariet var ju inte universitet. För båda utbildningarna krävdes det en hel del praktik så jag satte igång med att jobba i familj, gå på hemteknisk linje och praktisera i storkök innan jag kunde börja studierna för att bli ekonomiföreståndare i Uppsala.

Väl i Uppsala kom studentlivet över mig med stor glädje och intensitet. Jag fann inte bara nöje inom nationslivet utan jag upptäckte också studerandets nöje. Jag vet inte vad som var så enormt lockande men inne på mitt andra och sista studieår på seminariet så blev jag övertygad om att jag ville läsa juridik. Inte bara läsa vidare utan jag ville läsa just juridik.

Så när mina kurskamrater på hösten drog iväg till sina storkök så blev jag kvar i Uppsala. Nu gällde det att läsa på, för jag kände att jag varken hade tiden eller ekonomin för ytterligare en utbildning. Så min tanke var att jag läser ett år och ser hur det går. Så fick jag erbjudande att arbeta extra som ekonomiföreståndare på Akademiska sjukhusets kök. ”OK, jag prövar att jobba lite vid sidan av studierna så kan jag hålla på ytterligare ett år.” Slutresultatet blev att jag arbetade extra på ”Ackis” och läste färdigt min examen. Det visade sig f.ö. vara en utmärkt kombination. Det tvingade mig att vara disciplinerad och att jobba i storkök var bara att fara runt och försöka få folk att arbeta och att läsa juridik var bara att sitta still och läsa för sig själv.

Emellertid tog Uppsalatiden slut och det var dags för notariemeritering som för min del var på Länsrätten i Mariestad. Jag hade sökt mig till länsrätt då jag fick för mig att jag var en typisk förvaltningsrättsjurist och jag såg mig med min bakgrund som något inom Livsmedelsverket eller liknande!? När jag började nalka mig slutet av notarietiden spänner lagmannen ögonen i mig och sa ”du ska inte bli domare du ska bli polischef”. Eftersom jag alltid gör som jag blir tillsagd (något som en senare chef skrattat högt åt när jag berättade) så sökte jag till polischefsutbildningen och kom in, i Luleå.

Efter tre månader på skolan så skulle vi ut på olika praktik. Eftersom jag inte varit på tingsrätt så skulle jag göra nio månader på tingsrätt och eftersom Huddinge tingsrätt var överhopad av arbete så lyckades de få RPS att skicka en av sina Luleåpolischefsaspiranter till Huddinge tingsrätt och eftersom jag var jätteförtjust i att bo Stockholm så var jag jättenöjd. Och vad händer? Jag kommer in i rättssalen och stöter på brottmålsprocessen och jag supertrivdes i denna rättssal. Dessutom så träffade jag den dåvarande chefsåklagaren i Huddinge som också spände ögonen i mig och sa ”du ska inte bli polischef, du ska bli åklagare”. Och jag gjorde som vanligt som jag blev tillsagd och blev åklagare.

Äntligen kom jag hem!! Jag blev åklagare och det låter patetiskt men det är sant, då började mitt, i vart fall nya, liv. Det var som om hela yrket var skapat för mig. Jag älskade det från första dagen. Möjligen underlättades mitt intresse av att jag redan första månaden fick följa med min chef, spionåklagaren KG Svensson i ett jätteintressant mordmål (nu hjälpte min närvaro inte uppklarningen). Jag minns att jag tänkte då poliserna föredrog för KG, tänk om jag någon gång blir så stor och de lyssnar på mig på samma vis.

Men jag älskade också allt annat; notarieting, vardagsting, möten med polisen, pratet om brott på alla nivåer, ja till och med att äta lunch var ett äventyr. Tänk den stora polismatsalen på Kronoberg där man kunde få se alla från tingsrätten, polisen och åklagare. I domstolen fick jag dessutom träffa en massa mer eller mindre kända advokater.

Åklagaråren tuffade på och jag med dem. Nu började även jag leda större förundersökningar och fick uppleva poliser som både lyssnade på mig och gjorde vad jag sa men jag lyssnade ju också på dem och gjorde vad de sa. Men så klart lika stor som KG Svensson var jag ju inte. Jag började dock nalka mig när jag fick ha målet mot Lasermannen ihop med honom och när han gick i pension fick jag själv överta det tillsammans med kollegan Krister Petersson.

Ja, så blev jag vice chefsåklagare, vice överåklagare och även jag blev kammarchef. På Citykammaren i Stockholm och det var ju som i mitt tidigare liv en blandning av att läsa och springa omkring och prata och försöka komma på lösningar på uppkomna problem. Riksåklagarens kansli skulle dock ombildas så jag blev områdesansvarig överåklagare på kansliet. Fast det blev bara fem månader innan jag blev vice riksåklagare.

Så några råd till den som inte har ett klart yrkesval. Var inte orolig! Du kan också komma hem till slut.

Och jag vet titeln på mina memoarer; Från rätt till rätt med underrubrik mål i mitt liv.

Återstår bara att skriva.