Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens Hilda maj 2013: Barbro Thorblad

Barbro Thorblad
Barbro Thorblad
Generaldirektör, verksledningen, Domstolsverket

Domaryrket – ett yrke att vara stolt över

Just nu är vi många arbetsgivare som behöver satsa hårt för att locka rätt arbetskraft. Det är en svår uppgift men också en spännande utmaning för varje arbetsgivare – vad har vi att erbjuda våra medarbetare? Vad är det just vi har som gör oss till rätt arbetsplats – och, om man vänder på det, vilka medarbetare behöver vi för att kunna hålla den kurs vi avser och styra mot de mål vi vill? Det här är frågor som jag, som generaldirektör för Domstolsverket, tänker och arbetar mycket med tillsammans med medarbetarna vid Domstolsverket och hela Sveriges Domstolar. Den grupp som vi framför allt just nu behöver ägna särskild uppmärksamhet är domarna. Jag tänker därför berätta lite om hur jag ser på domaryrket utifrån mina egna erfarenheter.

För mig var valet av domarbanan en chans att få arbeta med intressanta människor, lösa problem och fatta viktiga beslut. Att vara domare innebär ett stort ansvar. Det är ett arbete där varje mål i sig är unikt, där man hela tiden lär sig något. Ett yrke som i sig är en förutsättning för att vi ska ha ett fungerande rättssamhälle. Kort sagt – ett stimulerande yrke och ett yrke att vara stolt över.

Den ständiga utvecklingen till ökat kunnande och allt större ansvar är en av de många positiva sidorna av domarjobbet. Ett exempel på detta som jag ofta tänker på är ett uttalande från en pensionerad chefsrådman vid Göteborgs tingsrätt 1992. Han hade arbetat som tvistemålsdomare i mer än 20 år men kom gärna in och arbetade extra. Inte för ersättningen, den var försumbar för honom, utan för att han som han själv sa varje vecka ställdes inför frågor som han inte mött tidigare, nya problem att hitta lösningar på. Domarjobbet blir aldrig enformigt!

Men det finns positiva sidor och mindre positiva sidor med alla arbeten. Själv upplevde jag det som en stor fördel att ofta kunna lämna arbetsplatsen vid 16-tiden, hinna umgås med barnen till läggdags för att sedan börja arbeta igen. Det gjorde det möjligt att förena heltidarbete med att hinna med familjen. Samtidigt blev det som regel betydligt mer än någon enstaka timma efter barnens läggdags och långt mer än 40 timmar per arbetsvecka.

Det var självklart inte acceptabelt att regelmässigt arbeta sena kvällar och ofta på helger. Men jag gjorde det, och jag var – och är – tyvärr inte ensam om den arbetssituationen. Det var inte okej då och det är definitivt inte acceptabelt i dag. Jag tror också att det är allt färre som är beredda att arbeta på de premisserna, det ställs andra krav på arbetsmiljön.

För att domaryrket ska fortsätta att locka nya generationer av kompetenta jurister krävs därför att Sveriges Domstolar också utvecklas – som arbetsgivare och arbetsplatser runtom i Sverige. Att vi får kontroll över arbetssituationen så att man hinner avgöra mål och ärenden snabbt och med hög kvalitet samtidigt som man har tid för privatlivet är ett måste. Bra ledare och bra organisation med bättre verksamhetsstöd som ger ökad effektivisering utan att öka stressen är grundförutsättningar.

Domstolschefen har goda möjligheter att påverka arbetsmiljön och förbättra trivseln för medarbetarna. Det gäller inte minst för att locka dem som är mitt i livet, med både barn och karriär. Vi måste säkerställa att domstolarna är flexibla arbetsplatser och säkra balansen mellan arbete och fritid för medarbetarna.

Vi måste också se att potentiella domare vet om vad domaryrket kan erbjuda och vad vi som arbetesgivare kan erbjuda i form av kompetensutveckling och karriärvägar. Domstolsakademins stora utbud av utbildningar i centrala ämnen som ger möjlighet för skickliga jurister utan domarerfarenhet att snabbt komma in i dömandet måste bli mer känd. Det är också viktigt att vi lägger tillräckliga resurser på den traditionella domarutbildningen och ser till att denna moderniseras. Domstolsverket har därför nyligen beslutat om en utökning av antalet fiskalsplatser och kommer inom kort att få förslag från en särskild utredare om förändringar i domarutbildningen.

Vid mina många yrkesmässiga kontakter med domare – från det att jag första gången själv fick arbeta i domstol, som sommarnotarie i Göteborgs tingsrätt 1971, till dagens täta kontakter vid domstolsbesök och möten i olika domargrupper – har jag fått en tydlig bild av att den absoluta merparten domare trivs med sina jobb och är stolta över sin yrkesroll. Det är viktigt att den bilden syns utåt. Vi som arbetar i Sveriges Domstolar skapar själva bilden av vad Sveriges Domstolar är och vad vi står för. Varje domare är en ambassadör både för sig själv i yrkesrollen och för sin arbetsplats. Den som faktiskt trivs mycket bra med sitt arbete ska kanske framhålla det i kontakterna utåt och verka för att arbetstrycket minskar och för att arbetsmiljön även i övrigt ständigt förbättras i kontakterna inåt, på domstolen och i kontakterna med Domstolsverket?

Till sist några ord om jämställdheten i Sveriges Domstolar. Det finns inte längre någon egentlig skillnad mellan andelen kvinnliga och manliga domare. Vi har fortfarande för få kvinnliga chefer men andelen stiger hela tiden. Det finns gott hopp om framtiden!