Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens Hilda mars 2014: Mari Heidenborg

Mari Heidenborg

Mari Heidenborg
Lagman, Solna tingsrätt

Personligt:
Älskar quiz, missar aldrig ”På spåret”

Chefstips:
”Vänlighet är en underskattad egenskap, även för chefer”

Cirkushästen

Häromkvällen, när jag kom hem efter att ha varit moderator vid en debatt, möttes jag av maken som lite roat hälsade mig med kommentaren att ”jaha, nu har cirkushästen varit ute på nya äventyr”.

Den där kommentaren fick mig att fundera lite på mig själv och hur jag möjligen uppfattas, är jag den där cirkushästen som alltid hoppar högt när kameran slås på och framförallt, vill jag vara det?

Jag har under närmare ett decennium på olika sätt jobbat för en bättre mediehantering inom domstolarna. Det har fört mig till den ena TV-soffan efter den andra och till oräkneliga debatter, intervjuer och framträdanden i olika sammanhang. Jag är än idag lika nervös inför varje framträdande och jag är alltid lika arg på mig själv varje gång jag har tackat ja till någon ny soffa eller debatt. Och då kan man ju verkligen fråga sig varför jag ändå gör det här, varför jag ställer mig där framför kameran eller publiken och håller låda? Jag är medveten om att jag nog kan låta inte så lite högtravande men i grunden handlar det om att jag gillar det öppna och demokratiska samhälle som vi lever i och att jag vill att vi ska fortsätta att kunna leva i ett sådant samhälle.

Mycket av det vi gör i domstolarna är intressant både för media och för allmänheten. Det innebär helt enkelt att det skrivs mycket om oss och om våra mål. Det tycker jag också är helt riktigt, inte minst ur det perspektivet att vi i vårt dömande har stor makt och att det därför är viktigt att vi granskas. Domstolens roll måste också ses i ett större perspektiv, som en del av hela det demokratiska styrelseskicket. Självständiga domstolar befolkade av lika självständiga domare är en av själva grundbultarna i en demokratisk samhällsordning. Om vi tillåter en allmän misstro mot domstolarna att breda ut sig får det stora konsekvenser, inte bara för oss utan för hela rättssamhället och för samhället i stort. Därför måste vi domare bli bättre på att förklara varför vi dömer som vi gör och se till att de mer eller mindre berättigade ifrågasättanden som ska göras av vårt arbete görs utifrån riktiga utgångspunkter.

Det är detta som ligger bakom mitt engagemang i fråga om vår mediehantering. För det är ju genom media som vi når ut till allmänheten. Förtroende är inte något som man bara får eller har utan det måste förtjänas och upprätthållas. Och det ställer krav på oss domare. Jag har haft och har fortfarande en stark drivkraft att arbeta med de här frågorna och det har varit en naturlig väg för mig att söka chefstjänster för att få större möjligheter att påverka och förändra. Om jag tänker efter ordentligt är det faktiskt det här engagemanget som har gjort att jag har blivit chef.

Jag tror att det är bra att ha en drivkraft. När jag ibland får frågan vad det var som gjorde att jag valde att bli chef så är svaret enkelt för mig. Jag vill påverka och förändra och jag kan idag med tillfredsställelse se på den förändring som faktiskt har skett i våra led när det gäller inställningen till media och till förtroendefrågor generellt. Och det känns skönt att veta att jag i vart fall har någon del i den utvecklingen.

Det handlar också en del om att våga göra det man tror på, även i motvind. Att våga ta plats och att sticka ut hakan och att fortsätta göra det trots att ens kolleger kanske inte direkt gör vågen. Så var det för mig, i alla fall när vi började att mer på allvar arbeta med en ökad öppenhet mot media och jag har under åren fått rätt många klappar på axeln som inte varit av det mer välmenande slaget.

Vi kvinnor kan nog generellt bli lite bättre på det där med att ta plats. Det är nog lätt hänt att vi tycker att någon annan kan göra det istället och säkert mycket bättre. Jag vet ju av egen erfarenhet att anledningen till att just jag så ofta blir tillfrågad om att delta i olika sammanhang är att det behövs en kvinna som balans mot alla manliga deltagare. Så det är helt klart att det finns gott om plats för fler kvinnor som känner sig manade.

Så, trots allt kommer jag nog fortsätta att vara den där cirkushästen. Jag vet numera att jag faktiskt fungerar rätt bra där i strålkastarljuset. Jag vet också att jag arbetar för något som är bra mycket mer viktigt. Och jag är nöjd med att jag som chef kan fortsätta att driva utvecklingen framåt.