Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Månadens Hilda november 2012: Ylva Norling Jönsson

Ylva Norling Jönsson

Ylva Norling Jönsson
Lagman, Helsingborgs tingsrätt

Personligt
Två vuxna barn och två vuxna hästar. En bättre man än jag förtjänar.

Chefstips
Informera, informera, informera. Betydelsen av rak och tydlig information kan inte överskattas.

 

Konsten att vara snäll – är domstolsjurister för fega?

Varför syns domare så sällan i media? Och varför har vi så svårt att berätta för en kollega att vi tycker att han eller hon har gjort något riktigt bra? Varför är vi så försiktiga med att dela med oss av goda exempel?

Det finns en lång tradition som går ut på att domaren talar genom den skrivna domen, och bara genom den. Vi vill helst undvika att uttala oss på annat sätt trots att vi rimligen har en i vart fall hyfsad förmåga att utrycka oss i både tal och skrift. Vi undviker journalister och tycker att det är både svårt och obehagligt att bli intervjuade. Detta trots att vi så gott som alltid är de som behärskar ämnet för intervjun bäst och alltså har ett stort övertag redan på grund av detta. När jag för några år sedan skulle överlämna betänkandet Fastighetsmäklaren och konsumenten till justitieministern fick jag genomgå en medieträning för att vara beredd på de intervjuer som skulle kunna följa på presskonferensen. Instruktören frågade vilken strategi jag hade för att komma igenom mediebruset och få ut mitt budskap! Jag blev totalt överrumplad eftersom jag aldrig hade tänkt på det sättet tidigare. Jag hade likt de flesta domare ägnat många tankar åt hur jag skulle undvika media i olika sammanhang men aldrig funderat över att det faktiskt skulle kunna vara något positivt med att jag fick tillfälle att få ut ett budskap till allmänheten genom media.

Vi domstolschefer har tillsammans tagit på oss att arbeta för att öka allmänhetens förtroende för domstolarna. Det är en självklar förutsättning för ett demokratiskt samhälle att allmänheten har ett högt förtroende för domstolarna. I Helsingborgs tingsrätt arbetar vi med flera projekt. Vi ska ta fram en policy för internt och externt bemötande, vi ska göra brukarundersökningar och vi ska ta fram riktlinjer för domskrivning. De här åtgärderna tror vi kommer att göra att de personer som kommer i kontakt med domstolen får ett större förtroende för oss.

Det här är naturligtvis ett angeläget arbete. Men vi får inte glömma bort att det är en försvinnande liten andel av befolkningen som får en självupplevd erfarenhet av domstolen. De allra flesta kommer aldrig att vare sig besöka en domstol eller själv läsa en dom. Det hindrar inte att de ändå har en uppfattning om hur bra eller dåligt domstolarna utför sina uppgifter. Till viss del kommer den uppfattningen kanske från källor som vi inte kan påverka, t.e.x. TV-serier som utspelar sig i svenska eller utländska domstolsmiljöer. Men den främsta kunskapskällan är utan tvekan medias rapportering från rättegångar och återgivande av domar och beslut.

Och här har domstolarna en viktig uppgift. Om inte vi förklarar vad domen innebär och varför den fick den innebörden så kommer någon annan att göra det. Risken för felaktiga tolkningar är då betydligt större vilket kan leda till att allmänhetens förtroende för domstolarna blir mindre än vad det hade varit om allmänheten hade haft korrekt information. Jag menar att vi domare har ett stort ansvar att förklara våra domar och de skäl som gjorde att domen blev som den blev. Det här kan göras genom pressmeddelanden eller intervjuer.

Varför drar vi oss då så för detta? Jag tror att vi domare är överdrivet rädda för att säga eller skriva något som kan ifrågasättas. Under inflytande av Luther och av rädsla för Jante avstår vi många gånger från att göra ett uttalande eller dela med oss av tankar och idéer. Tänk om en kollega skulle upptäcka att min beskrivning av domen inte är heltäckande? Eller om en annan kollega skulle tro att jag försökte göra mig märkvärdig? Och av rädsla för detta avstår vi från vår kanske största möjlighet att höja allmänhetens förtroende för domstolarna. Jag tror att om vi tillsammans kunde hjälpas åt att bli lite mer förlåtande mot både oss själva och våra kollegor så skulle fler våga både kommentera våra domar och dela med sig av tips och idéer.

En bok som har inspirerat mig mycket är Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll". Jag har uppfattat ett av budskapen i boken som att det kan vara snällt att vara ärlig även om sanningen är obehaglig. Hur många gånger har vi inte hört domare förklara att de unga juristerna måste ha förstått att det inte gick så bra även om ingen talade om det! Jag menar att vi har en mycket stor skyldighet att tidigt och ärligt tala om för våra unga medarbetare vad som behöver förbättras. Även om det är tungt att göra en ung människa ledsen och besviken är det mycket värre att låta personen leva i tron att allt går bra för att sedan, när det är för sent, få veta att vi inte är nöjda med hans eller hennes arbetsinsats.

Vi domare har också väldigt svårt för att tala om för en kollega att han eller hon gjort något bra. Jag tror att även denna rädsla bottnar i Luther och Jante. Vem är väl jag att bedöma en kollega? En så framstående jurist kan väl ändå inte bry sig om vad lilla jag tycker eller tänker? Men alla människor vill bli bekräftade och få feedback. Om vi vande oss vid att uttrycka uppskattning tror jag att det också skulle bli lättare och mindre dramatiskt att komma med konstruktiv kritik när det var befogat.

Vad jag vill ha sagt med den här krönikan är att vi domstolsjurister måste våga bjuda lite mer på oss själva och ta ansvar för den bild som allmänheten har av domstolar och av oss som arbetar där.