Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Sommarens Hilda 2013: Carita Wallgren-Lindholm

Carita Wallgren-Lindholm

Carita Wallgren-Lindholm
Advokat 

Om att vara sig själv trogen

I ett visst skede av livet blickar man gärna tillbaka för att se vilka lärdomarna har varit av utbildning, arbete och inte minst av livet självt. I en tid då det inte råder brist på kommersiellt utbud av andras lärdomar eller laboratorieövningar i yrkes‐ och levnadsfärdigheter – vilkas blotta existens ibland skapar stress över vad man kan riskera med att inte deltaga – finns det ibland anledning att fundera över de komponenter som skapar individen och yrkesutövaren.

Vi har något med oss från födseln och bygger på med vad hem‐ och uppväxtmiljön bjuder för att sedan – åtminstone när det gäller eventuella läsare av denna krönika – studera och pröva på arbetslivet. I dagens arbetsliv utbildas och tränas man i regel vidare i färdigheter som gäller yrkets substanskunnande men också i annat som anses betydelsefullt i dagens arbetsliv: goda personrelationer och gott ledarskap och därmed sammanhängande kommunikation och marknadsföring av jaget. Denna krönika skall kåsera något om jagets presentation.

Det är säkert andra bland er som känner respekt och förtroende för en person som verkar närvarande och intresserad, bemöter sin omgivning med respekt och allmänt sett verkar ”må bra i sitt skinn” (”bien dans sa peau” som fransmännen säger). Till bilden hör också att personen gärna vill lära sig något av dem han eller hon möter utan att genast muntligt summera sitt eget CV. En sådan person verkar vara en organisk helhet där allt hänger naturligt ihop. Dock synes det mig som om kurserna i hur vi skall paketera oss för att ha framgång i vår yrkeskarriär inte ordar särskilt mycket om vikten av att vara sig själv och, kanske, trygg i sig själv, och om medlen att nå detta tillstånd.

Jag är knappast den enda på (tidigt) 1950‐tal födda kvinna som reagerar på dagens arbetsansökningar med upptakten: ”10 orsaker varför Er organisation är sämre utan mig”. Jag måste till och med tillstå att beskrivningarna av jaget ibland är sådana att förra århundradets uppfostran (som mina döttrar säger) anser det inte bara klädsamt, men också rätt, att låta andra komma underfund med hur snabb i tanken och socialt begåvad du är.

CV‐skrivandets konst, i dag driven närmast av nordamerikanska universitets ”best practices”, stöds mycket av de lärdomar man i dag anser att särskilt unga kvinnor saknar, det vill säga förmågan att ta för sig. De senaste månadernas nordamerikanska debatt på axeln American Bar Association (ABA) och kvinnliga ledare på amerikanska investeringsbanker har behandlat frågan om det eventuellt fåfänga i att kvinnor – kanske trogna sin natur – fortsätter att göra ett jättegott – kanske övergott – arbete i hopp om att någon en dag skall upptäcka hur duktiga de är. Lärdomen är närmast att ingen kommer att märka de unga kvinnornas arbete om de inte själva uppmärksammar omgivningen på vad de åstadkommit och ber om de förmåner som rättmätigt tillkommer dem.

Det är säkert riktigt att klädsam anspråkslöshet inte i dag är hårdvaluta på arbetsmarknaden, kanske också därför att ingen i brådskan hinner reagera för ”soft signals” – åtminstone inte de mellersta ledarskikten. Men det betyder ändå kanske inte att den människan som vilar tryggt i sig själv inte fortfarande är gångbar. I min egenskap av ordfantast med stort intresse för kommunikation vill jag hävda att den mest övertygande presentation – på ett styrelsemöte, i en rättssal eller i en förhandling – är en som förenar det som kommer naturligt med det som inlärts – och som framförs på ett sätt som utgår ifrån att mottagaren kommer att lyssna. Jag tror att den som talar och pläderar utgående från sig själv och sitt naturliga sätt att kommunicera lättare vinner intresserade åhörare. Som skiljeman märker man ofta hur också ”det andra könets språk” kan vara extremt effektivt för allkönade åhörare. Det minst övertygande är säkert en inlärd kommunikationsteknik som utgår från andra premisser och en annan kultur än talarens. Det är visserligen sant att alla fora inte är genusmässigt ”tvåspråkiga” men jag vågar hävda att de lyssnare för vilka budskapet i slutändan är avsett har förmåga att lyssna med alla sinnen. Det är därför de blivit viktiga lyssnare.

Jag kommer från ett land där hemmafrontens stoiska kvinnor anlade samtalstonen, där man skulle gömma sina emotioner och särskilt sin glädje. Finland är också de fokuserade och handlingskraftiga ingenjörernas land. I denna omgivning var det inte självklart hurudan man skulle vara för att bli lyssnad till. Åren har lärt mig att de som talar utgående från sitt naturliga jag, och tror att folk ska lyssna, ofta blir hörda på riktigt – åtminstone i något skede. Och var nogräknad med vem som är en relevant lyssnare och som lyssnar för att förstå och få mervärde. Lär Dig handskas med reaktioner som är avsedda att vara förnedrande. Dem kan man inte undvika men de är övergående. Det viktiga är vem som lyssnar i slutändan.

Det sägs att flickor vilkas fäder lyssnade och tog dem på allvar i diskussioner talar med den självklarhet som gör talet övertygande. Men vad göra om ens uppväxt såg annorlunda ut? Jag vill hävda att om du själv tror på vad du vill säga och säger det som du menar kommer man att lyssna på dig och du kommer att övertyga. Kanske just därför att du talar som om du förväntar dig att bli hörd.

Eftersom jag inte började med en anekdot skall jag sluta med att finna stöd i en som har stark beröringspunkt med Sverige och som återgivits av en av mina favoritkrönikörer Anna‐Lena Laurén i den finlandssvenska rikstidningen Hufvudstadsbladet (den 12 maj 2013), under rubriken ”De hjältemodiga bluffarna” där hon beskriver Raoul Wallenbergs räddningsoperation av judar på järnvägsstationen i Budapest sådan den beskrivits i Ingrid Carlbergs biografi. Självsäkert sliter han ut de dödsdömda från tåget till SS‐männens häpnad och hävdar att människorna står under det svenska konsulatets beskydd. Han var van att bli åtlydd och nazisterna gick på hans bluff. Förutom stort personligt mod handlar det enligt Laurén om en grundläggande självsäkerhet som bara det sociala kapitalet kan ge. Enligt Laurén kallas en sådan iskall bluff ”chutzpah” på jiddisch. Jag tror att allt slags socialt kapital vid behov kan ge den styrka som behövs för att agera med den självklarhet att man inte blir motsagd när det gäller. Laurén berättar också om den

tjetjenska människorättsaktivisten Natalja Estemirova som gjorde en likande manöver under inbördeskriget mellan ingusjier och osseter år 1992 för att rädda barn som tagits som gisslan av soldater. Grundskolläraren Estemirova fick barnen tillbaka över gränsen genom att, enligt Laurén, ”uppträda som om hon ägde hela världen”. Både Wallenberg och Estemirova har gått sorgliga öden till mötes, kanske just genom den låga som fick dem att orädda ta sig an det närmast omöjliga.

Åsikterna om och lärdomarna av anekdoterna är säkert mångahanda; när jag läste Anna‐Lena Lauréns krönika tänkte jag att just så där är det kanske; tror man på sin sak och kommunicerar utgående från sitt naturliga jag så lyssnas det. Jag avser naturligtvis inte att förringa betydelsen av tal‐ och kommunikationsträning, men börjar så småningom förstå min talprofessors visdomsord när jag på tidigt 1970‐tal från bokbildningens land Finland kom till USA som ung collegestudent och fick höra att ”don’t let school interfere with your education”.

Ha en skön sommar!