Som ett led i samhällets åtgärder för att bekämpa våld i nära relationer och för att markera allvaret i brottslighet utövat mot en närstående person införde man 1998 bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i BrB 4:4a.

För att en person ska dömas för något av dessa brott krävs att han eller hon har utsatt en närstående eller tidigare närstående person för upprepade kränkningar. Det handlar om
övergrepp som kan vara av fysisk, psykisk eller sexuell natur, gärningar som var för sig har ett relativt lågt straffvärde. Genom bestämmelsen i BrB ska upprepade fall av sådana brott bedömas tillsammans som en brottsenhet och resultera i ett strängare straff än vad de enskilda gärningarna bedömda var för sig skulle medföra. Med införandet av fridkränkningsbrottet kan domstolen ta hänsyn till den utsatta personens hela situation när han eller hon utsatts för upprepade kränkningar.

Avhandlingen beskriver och analyserar bestämmelsen i BrB 4:4a och undersöker den lagstiftningsmodell som fridskränkningsbrotten representerar i förhållande till den mer traditionella lagstiftningsteknik som vanligtvis används i straffrätten, dvs enskilda gärningar avgränsade till tid och rum, och hur modellen fungerar.

Syftet med avhandlingen är inte i första hand att föreslå förändringar av befintlig lagstiftning utan att analysera den konstruktion av brott som fridkränkningsbrotten utgör och identifiera eventuella problem som den valda konstruktionen kan medföra.

Malou Andersson disputerar med avhandlingen Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning : fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion vid Stockholms universitet den 14 oktober.