Sverige har tidigare fått kritik från EU-kommissionen för att svenska domstolar sällan begär förhandsavgöranden av EU-domstolen. Sedan dess har det kommit ny rättspraxis och den svenska lagen har ändrats. I den här rapporten från Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps – en uppföljare till en rapport från 2010 – undersöks om det har skett någon vidareutveckling och attitydförändring när det gäller de svenska domstolarnas hållning och i så fall i vilka avseenden.
I rapporten från 2010 undersökte professor Ulf Bernitz svenska domstolars praxis när det gäller att begära förhandsavgöranden. Mellan åren 1995 och 2009 meddelade EU-domstolen totalt 67 förhandsavgöranden på begäran av svensk domstol, en då låg siffra i jämförelse med flera andra medlemsländer. I rapporten konstaterades att svenska domstolar var återhållsamma med att hänskjuta mål till EU-domstolen vilket kan få till följd att gemenskapsrätten tillämpas på ett felaktigt sätt.
Den nya uppföljande rapporten Förhandsavgöranden av EU-domstolen (2016:9) behandlar perioden 2010 till 2015. Under denna tid har EU-domstolen meddelat förhandsavgörande i 35 fall på begäran av svensk domstol, en marginell ökning av antalet avgöranden.
Rapporten innehåller tre specialstudier där den första studien avser skyldigheten för svensk domstol att motivera varför den inte begär förhandsavgörande mot bakgrund av den praxis om motiveringsskyldighet som nu har utvecklats vid Europadomstolen i Strasbourg. Detta följs upp med en genomgång av hur motiveringsskyldigheten faktiskt har behandlats i avgöranden från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Den andra och tredje studien avser förhandsavgörandet i målet Åkerberg Fransson bl.a. avseende rätten för lägre instans att självständigt besluta om att begära förhandsavgörande.
Ulf Bernitz konstaterar att svenska domstolar fortfarande är återhållsamma med att hänskjuta mål till EU-domstolen. Det har dock skett en mognadsprocess och attitydförändring i svenska domstolars hållning till unionsrätten, vilket även framgår av att de svenska domstolarna i första och andra instans nu själva vänder sig till EU-domstolen i väsentligt större utsträckning än tidigare. Det finns dock, enligt Bernitz, fortfarande utrymme för en fortsatt utveckling mot ytterligare aktivitet från svenska domstolar.