Maria Rasmussen disputerade fredagen den 21 april vid Stockholms universitet, på avhandlingen: ”Provokation, affekt och den straffrättsliga värderingen av våldsbrott”.
Ämnet för avhandlingen är provokation som förmildrande omständighet vid straffrättsliga bedömningar av misshandel och uppsåtligt dödande. Enligt BrB (29 kap. 3 § 1 p. och 2 p.) kan den som begått ett våldsbrott efter att ha blivit utsatt för en uppenbar kränkning av offret, få ett nedsatt straff. Trots att provokation sedan länge varit ett omdiskuterat begrepp i många länder har det inte uppmärksammats i svensk straffrätt på samma sätt.
Avhandlingen tar upp de straffrättsliga förutsättningarna för att privilegiera dessa fall, men också de psykologiska och etiska idéer som finns om hur människor fungerar och bör agera som ligger bakom denna privilegiering. Med hänvisning till psykologisk forskning om känslor och aggression menar författaren att sinnesrörelser i de flesta fall inte bör ses som något som nedsätter en gärningspersons förmåga att kontrollera sitt handlande. Provokation bör dock fortsatt utgöra en förmildrande omständighet i vissa fall.
Argumentationens syfte är att dra slutsatser om hur de straffrättsliga reglerna relaterade till provokationsfall lämpligen bör utformas och tillämpas, samt att utröna något om hur privilegieringen av provokationsfall förhåller sig till vissa försvårande omständigheter - såsom hatbrott, hedersmotiv och planering.