”Det är jag mycket distanserad till. Alla de förkortningar du räknar upp med kopplingar till rättsväsendet har blivit ett inslag också i en politisk kampanj. Vi har sett det utomlands, men aldrig tidigare i Sverige. Jag tar naturligtvis seriöst på deras omdömen, men vi ska inte heller överdriva vad granskningarna betyder.”
Detta uttalande är statsminister Göran Perssons. Det kommer från en TV-intervju i anledning av de utredningar som JK, JO och KU initierat till följd av regeringens och dess tjänstemäns agerande i olika sammanhang. Statsministern uttryckte vidare att KU:s utslag ofta är politiskt färgade och därmed inte möjliga att ta på alltför stort allvar. Det kan konstateras att ett enigt KU därefter riktat allvarlig kritik mot statsministern och sex av hans ministrar.
Vår konstitution bygger på tanken om en representativ demokrati. Systemet förutsätter att samhällets institutioner utövar sin makt inom de ramar som följer av lag. Men det förutsätter också att de olika samhällsorganen respekterar de roller och den funktion som övriga organ blivit tilldelade. Tanken på maktdelning, ehuru ofullständigt genomförd i vårt land, vilar på föreställningen att samhällsorganen i grundläggande avseenden kan kontrollera varandra. Inte minst utövar de rättsliga organen en viktig kontrollfunktion. Det ankommer således på företrädarna för den verkställande makten att visa respekt för dessa. Det kallas för rättskultur. Och en sådan är oumbärlig i ett rättssamhälle.
Statsministerns uttalande visar på en tydlig brist på respekt för rättsstaten och på den avsaknad av rättskultur som dessvärre präglar Sverige av idag. Att landets statsminister, möjligen till följd av ren aningslöshet, så tydligt ger uttryck för sin ringaktning för av riksdagen inrättade rättsliga institutioner och rättsväsendet i stort är, inte minst, i ljuset av den senaste tidens utveckling dessvärre logiskt. Avsaknad av ett principiellt rättspolitiskt förhållningssätt har på senare tid kännetecknat flera viktiga lagförslag. En sådan hållning brukar man finna i mindre väl utvecklade länder, med vilka vi i andra sammanhang inte vill jämföra oss. I sådana länder förekommer också maktutövning i andra former än dem vi är vana vid. Statsministerns insinuation att justitieombudsmannen och justitiekanslern skulle låna sig till politisk kampanj är ett grovt ringaktande av dessa institutioner. Det innebär dessutom att tilltron till dessa myndigheter riskerar att undergrävas. Sådana manér hör inte hemma i vårt land. Det är även statsministerns plikt att behandla dessa institutioner med respekt och att beakta de beslut som dessa fattar. Samma förhållningssätt bör förstås gälla KU och dess verksamhet.
Från politiskt håll har man ibland uttryckt ogillande av juristernas förment ökade inflytande. Man har talat om ”judikaliseringen” av samhällslivet. Man menar därmed att det skett en ”maktförskjutning” från politiker till jurister. Det är lätt att inse att det kan framstå som hotfullt och handlingsbegränsande. Men i en modern demokrati måste även politikerna inse att deras handlingsfrihet inte är total. Trivialt är påpekandet att en av poängerna med en grundlag just är att den skall lägga ramarna för det politiska agerandet. Men tydligen anser statsministern att inte heller de folkvalda i KU förtjänar att bli lyssnade på. Denna inställning till riksdagen och till av riksdag och regering skapade institutioner brukar vanligen inte förekomma i västerländska demokratier.
Regeringsformens beredningskrav har under senare år ofta blivit eftersatt. Lagstiftningens kvalitet har på senare år blivit sämre. Den kritik mot tilltänkt lagstiftning som framförts av JO och JK – eller som statsministern valt att benämna dem – ”förkortningar med kopplingar till rättsväsendet”, viftas lättvindigt bort. Regeringen har på samma sätt i ökad utsträckning valt att nonchalera lagrådets yttranden. Nu senast genom att i strid med lagrådets avstyrkande ändå lägga fram en proposition om hemlig rumsavlyssning. Justitieministern förklarade agerandet genom att spekulera över lagrådets rättspolitiska synsätt, vilket enligt justitieministern skilde sig från regeringens. Att lagrådet skulle ha till uppgift att anlägga rättspolitiska aspekter i allmän mening på de lagförslag som regeringen presenterar torde vara en innovation för dem som trodde att lagrådets uppgifter var de som framgår av regeringsformen. Folkpartiets partiordförande var än mer konkret. Han hävdade rätt och slätt att lagrådet hade fel.
Det kan i sammanhanget vara värt att notera att samma ”förkortningar med kopplingar till rättsväsendet”, som statsministern inte anser förtjäna något större allvar när det gäller granskning av regeringen och dess tjänstemän, i buggningspropositionen åberopas till stöd för den starka konstitutionella kontroll som redan finns. JO:s och JK:s extraordinära tillsyn är enligt propositionen av särskild vikt. Ibland tycks således dessa ”förkortningar” vara bra att ha. I vart fall när det gäller att förmå allmänheten att acceptera ingrepp i integriteten. Det torde förutsätta att allmänheten har förtroende för dessa myndigheter. Men hur går det ihop med statsministerns pompösa uttalande: ”vi ska inte heller överdriva vad granskningarna betyder”? Man undrar.
Ett annat exempel på hur ledande politiker ringaktar grundläggande institutioner är när riksdagsmän och statsråd kritiserar enskilda domar. Det är ett allvarligt ingrepp i domstolarnas oberoende. Inte minst Justitieutskottets ordförande, i och för sig i hård konkurrens med andra, har varit mycket aktiv i att kommentera avkunnade domar i uppmärksammade brottmål. Kommentarerna har gått ut på att domstolarna dömt fel. Att dessa uttalanden gjorts utan att han dessförinnan ens tycks ha läst domen ifråga inger förundran. Och förtjänar kritik. Ordföranden i Justitieutskottet, tillika kandidat till justitieministerposten vid en borgerlig valseger, borde ha bättre omdöme än att bidra till att undergräva förtroendet för domstolarna.
Ett annat exempel är justitieministerns mycket snabba domsrecensioner, senast av Högsta domstolens domar i två uppmärksammade sexualmål. Att prejudicerande domar, särskilt i fall av ny mindre bra och hårt kritiserad lagstiftning, diskuteras är angeläget. Men även om lagstiftaren har rätten och makten att ändra gällande lagstiftning bör detta inte ske genom att ansvarig minister i omedelbar anslutning till avkunnade domar från TV-soffor utslungar sina bullor. Särskilt inte om sådana uttalanden i realiteten utgör ett förtäckt hot om ändrad lagstiftning såvida HD inte tillämpar lagstiftningen som ministern för ögonblicket tycker. Detta är särskilt allvarligt eftersom HD står inför att inom kort pröva den aktuella lagstiftningen i ytterligare mål. Men som justitieministern uttryckte det: ”Jag tvekar inte att ändra lagen.” Uttryckssättet präglar nog regeringens magnifika förhållande till lagstiftning. Salig Lidbom ler i sin grav.
Helt nyligen gav sig statsministern hän även i ett annat avseende. Detta skedde när statsministern fann för gott att framföra hot om indragna förmåner – i detta fall den tills vidare bibehållna regeln om röstdifferentiering i vissa bolag – därför att en näringslivsföreträdare uttryckt att det enligt hans bedömning förelåg ett behov av maktskifte. Statsministern kontrade genast med att en översyn av reglerna om rösträtt enligt aktiebolagslagen var möjlig.
Att påverka genom hot och utfästelser om ändrad lagstiftning, förläningar i form av skattefrälse eller utnämningar och samtidigt avfärda all kritik som ”ett led i politiska kampanjer” tydliggör den mycket viktiga och svåra uppgift som den sittande författningsutredningen har att utföra.
Efter tsunamikatastrofen tillsatte regeringen en utredning under ledning av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt. Denna lade fram en rapport med allvarlig kritik mot regeringschefen. Ännu har ingen tagit något konkret ansvar för den kritik som riktades. Man undrar över vad avsikten är med att Sveriges högsta jurist anlitas för att tillsammans med ett antal respekterade medborgare göra en omfattande utredning av hög kvalitet när resultatet inte leder till andra konsekvenser än att ansvarigt statsråd muntligen säger sig ”ta ansvaret”. I vilken mening då? Också detta fenomen uppträder vanligen i länder med andra styrelseskick än parlamentarism och demokrati.
Det finns, som så ofta, anledning påminna om 1 kap. 1 § regeringsformen som stadgar att den offentliga makten utövas under lagarna. Detta är ett uttryck för folksuveräniteten och lagbundenheten. Det bakomliggande syftet är att bland annat tillfälliga opinioner och majoriteter inte skall tillåtas få sätta sig över lagarna. Maktens fördelning och utövning skall vara grundad på lag. ”L’état c’est moi” kan vara en lockande maxim för vissa. Men det förhållningssättet passar inte i vårt land. Demokratin är det bästa styrelseskicket förutsatt att dess grundregler respekteras. Och demokratin behöver försvaras.
Den senaste tidens utveckling på det rättsliga området borde tjäna som en väckarklocka. När landets statsminister påstår att två centrala myndigheter inom rättsväsendet, justitieombudsmannen och justitiekanslern, kända för orubblig integritet, skulle ägna sig åt politiska kampanjer är detta en förolämpning mot demokratin. Detta oavsett hur JK väljer att tolka statsministerns uttalande.
Behovet av en tydlig och effektiv maktdelning framstår som alltmer uppenbar.