Före 1990-talet förekom det i stort sett inte att personer dömda för grova brott friades helt efter resning. Men sedan 1990 har antalet sådana fall ökat kraftigt. Mycket tyder på att det är brister i rättssäkerheten och framför allt i domstolarnas arbetssätt som lett till detta.
Den slutsatsen drar Hans-Gunnar Axberger och de övriga utredarna i Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt, som nu lämnat sin rapport. Utredarna har följt resningsfall under perioden 1950-2005. Från 1992 finns inte mindre än elva fall, till övervägande del sexualbrottsmål, där personer först fällts och sedan friats helt efter resning.
Rapporten lyfter fram ett antal brister i dessa mål. Bland annat har domar grundats på ofullständigt underlag. Det finns också brister i sakkunnigbevisningen, och i många fall är bedömningsgrunderna spekulativa. Kravet på en rättvis rättegång för de åtalade har många gånger inte uppfyllts, konstaterar utredningen. Dessutom har målsägandeberättelserna inte granskats tillräckligt i sexualbrottsmålen.
Utredarna konstaterar att det är svårt att följa resningsärenden, eftersom det inte finns någon statistik över dem. Utredarnas föreslår att sådan statistik införs. Andra förslag är att Högsta domstolen ska förtydliga sin praxis angående krav på bevisning i så kallade trovärdighetsmål. Dessutom bör reglerna om sakkunniga i brottmål ses över.
I rapporten föreslås också ett förändrat resningsförfarande, med en fristående instans som tar ställning till resningsansökningar. Beslutet om resning bör sedan, liksom idag, fattas av domstol.
Initiativet till rättsäkerhetsprojektet togs av Justitiekanslern, JK, i maj 2004. Syftet var att studera om rättssäkerheten är tillräcklig i brottmålsprocessens olika delar. Bakgrunden var de uppmärksammade resningsansökningar som förekommit på senare år.