Hur mycket kan man inskränka integriteten och öppenheten för att värna det öppna, demokratiska samhället? Och hur stort är egentligen behovet av nya hemliga tvångsmedel för att utreda och förebygga brott? Frågorna diskuterades vid ett seminarium i Riksdagens förstakammarsal den 29 mars. Bakom seminariet stod kristdemokraterna och Folk och försvar.
Vid seminariet medverkade Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. I sitt anförande pekade hon på hur människors integritet idag beskärs mer och mer, genom övervakningskameror och nya tvångsmedel. Naturligtvis behöver vi en säkerhetstjänst, sa Ramberg, och all brottsbekämpning innebär att människors integritet inskränks. Men begränsningarna måste göras på ett rättssäkert sätt. Dessutom ska de stå i proportion till de hot som finns. Anne Ramberg uppmanade företrädarna för polisen och den militära underrättelsetjänsten att visa sina kort, och redovisa hur hoten ser ut innan riksdagen kan besluta om nya integritetskränkande lagar.
Wilhelm Agrell, freds- och konfliktforskare vid Lunds universitet, gav en historisk tillbakablick på den svenska underrättelsetjänsten. Vi har mycket att lära av historien, konstaterade han. Utvecklingen inom säkerhetstjänsten under såväl andra världskriget som det kalla kriget visar att övervakning i sig föder behov av mer övervakning, och att övervakningen också leder till misstankar. Övervakningsorganisationerna börjar också leva sina egna liv, utom räckhåll för parlamentarisk kontroll. Wilhelm Agrell hävdade att vi nu är på väg in i en tredje våg av övervakning efter de två tidigare, och uppmanade oss att lära av historien.
Cheferna för de olika delarna av underrättelsetjänsten, Klas Bergenstrand, Säkerhetspolisen, Ingvar Åkesson, Försvarets Radioanstalt, Håkan Pettersson, Militära underrättelsetjänsten och Thord Modin från Rikskriminalens underrättelsetjänst berättade om sina organisationer. Samtliga sa sig välkomna debatten om avvägningen mellan integritetsskydd och skydd mot terrorism och brottslighet.
En politikerpanel avslutade seminariet. Riksdagsmännen enades om att det är en svår balansgång de måste gå, och att integritetsfrågorna inte är färdigdiskuterade.