Lagstiftningen om tvångsvård av psykiskt sjuka brister i hänsynen till grundläggande rättigheter och rättsprinciper, enligt en ny avhandling. Den särbehandling psykiskt sjuka utsätts för i vården bör ifrågasättas. Det hävdar Moa Kindström Dahlin i avhandlingen ”Psykiatrirätt: Intressen, rättigheter och principer”. Idag anses psykiskt sjuka individer ha samma rätt till självbestämmande som alla andra. Ändå accepteras tvångsvård inom psykiatrin med hänvisning till patientens eget bästa och i viss mån också till behovet av samhällsskydd. Avhandlingen är en kritisk granskning av den svenska psykiatrirätten ur ett rättighetsperspektiv, med fokus på såväl regeringsformen som Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
De rättsliga konstruktioner som syftar till att skydda kolliderande och överlappande intressen – autonomi, vårdbehov och samhällsskydd – kartläggs och analyseras. I avhandlingen konstateras att den rättsliga regleringen av tvångsvård inom psykiatrin saknar motsvarighet inom kroppsvården. Exempelvis anses demens vara en kroppslig sjukdom trots att flera symtom av demens liknar symtom av vissa psykiska sjukdomar. Men det saknas lagstöd för att tvångsvårda någon enbart på grund av demens, den psykiatriska tvångsvården kan enbart användas när en person har en ”allvarlig psykisk störning”.
Den övergripande slutsatsen i avhandlingen är att det behövs kraftfulla ställningstaganden från lagstiftaren som förtydligar psykiatrirättens principiella utgångspunkter.