För tredje året i följd höll Advokatsamfundet i dag, den 26 juni, ett rättegångsspel under Almedalsveckan. ”Almedalens domstol”, i år med tre kriminalförfattare i nämnden, fick ta ställning till ett åtal för misshandel inom äktenskapet. Det visade sig vara en knepig uppgift, enligt författarna. Rättegången hölls i Sävesalen på Gotlands museum och sändes även via Advokatsamfundets webbplats.
Generalsekreterare Mia Edwall Insulander hälsade välkommen och presenterade Almedalens domstol.
Åklagaren åtalade den 56-årige fondmäklaren Pontus för att ha misshandlat sin hustru Klara när hon kom hem sent en natt i maj. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning tog Pontus strupgrepp på Klara, slog henne i ansiktet, drog henne i håret och knuffade omkull henne, med smärta och blåmärken som följd.
Vittnet, Klaras väninna Rosa, kunde berätta att Klara var rödgråten och rufsig efter händelsen, även om Rosa inte såg några skador. Läkarjournalen visar att Klara hade blåmärken och rivsår.
Åklagaren yrkade att Pontus skulle dömas för misshandel till villkorlig dom och samhällstjänst.
Men skulle Pontus verkligen dömas för misshandel?
Advokat Lotta Wirén som målsägandebiträde, advokat Ulrika Borg som målsägande och vice chefsåklagare Anna Svedin i rollen som just åklagare.
Vid huvudförhandlingen i domstolen hävdade försvaret att Pontus hade handlat i nödvärn och därför skulle frikännas från ansvar. Dessutom menade försvaret att åklagarens bevisning över huvud taget inte var tillräcklig.
”Rättegången” leddes av hovrättsrådet Mikael Swahn. Vice chefsåklagare Anna Svedin spelade rollen som åklagare och advokat Lotta Wirén var målsägandebiträde till Klara, medan advokat Annika Nisser agerade försvarare åt den tilltalade Pontus. Pontus spelades av Mikael Uhr, vaktmästare på Advokatsamfundets kansli. Målsäganden Klara spelades av advokat Ulrika Borg och vittnet Rosa av Sofia Rahm, biträdande chefsjurist på Advokatsamfundet.
Som nämndemän medverkade Mari Jungstedt, Johan Theorin och Johan Eriksson – den sistnämnde till vardags brottmålsadvokat.
Vid förhandlingen förhördes den tilltalade Pontus. Försvararen ställde frågor som belyste bakgrunden till försvarets nödvärnsinvändning.
Enligt Pontus kom Klara hem kraftigt berusad från en bokklubbsträff med sitt nya tjejgäng – trots att hon skulle köra dem båda på en lång bilresa till barnbarnen nästa dag. Efter en ordväxling blev Klara som galen, rev honom och angrep honom med slag och sparkar, så han fick knuffa bort henne för att värja sig. Då kan hon ha slagit i en hylla och skadat sig. Dessutom slog Klara Pontus på axeln med en gipsstaty, så att den gick sönder.
Pontus försvarsadvokat presenterade läkarintyg och foton som visade blåmärken på Pontus axel.
Försvararen ansåg att bevisningen mot Pontus inte var tillräcklig. Därför skulle Pontus uppgifter läggas till grund för domen, och han skulle frikännas.
Men åklagaren menade att Pontus inte hade utsatts för ett överhängande brottsligt angrepp som motiverade nödvärn och att Pontus våld mot Klara var uppenbarligen oförsvarligt.
Rättens ledamöter spelade av Johan Eriksson, Mari Jungstedt, domaren Mikael Swahn och Johan Theorin.
Till skillnad från i en riktig domstol fick nämndemännen i Almedalens domstol redogöra individuellt för hur de såg på skuldfrågan, och vilken påföljd som eventuellt var rimlig. Två av nämndemännen, Johan Theorin och Mari Jungstedt, ville döma Pontus för misshandel.
Johan Theorin tyckte att Klaras beteende efter händelsen, när hon genast rusade till väninnan, styrkte hennes berättelse. Johan Theorin ville döma Pontus till samhällstjänst, där Pontus gärna skulle delta i ett gotländskt relationsläger.
Mari Jungstedt menade att både Klaras hjälpsökande under natten efter händelsen och bilderna på hennes skador styrkte att Pontus hade utövat mer våld än vad som var rimligt för nödvärn. Hon tyckte också att Pontus berättelse innehöll tveksamheter som tillsammans med Klaras uppgifter om Pontus kontrollerande attityd innebar att Klaras utsaga framstod som mer trovärdig. Mari Jungstedt ville döma Pontus till samhällstjänst någonstans där det finns många kvinnor.
Nämndemannen Johan Eriksson ville tvärt om frikänna Pontus. Han tyckte att Klaras berättelsen om händelsen var detaljfattig, och inte heller hjälpte innehållet i rättsintygen till att ge en bild av vad som hade hänt. Utredningen gav inte stöd för åtalet som därför skulle ogillas, menade Johan Eriksson.
Rättens ordförande, juristdomaren Mikael Swahn, förklarade att det var fråga om ett mål där det kunde förekomma skiljaktiga meningar, där försvaret hade lagt fram egen bevisning och där det handlade om bedömningar av trovärdighet och tillförlitlighet. Mikael Swahn anslöt sig till de två nämndemän som ville fälla Pontus för misshandel. Han menade att målsäganden Klara hade lämnat en bra berättelse om händelsen och att hon var både tillförlitlig och trovärdig. Mikael Swahn tyckte att en lämplig påföljd kunde vara samhällstjänst bestående i att korrekturläsa kriminalromaner.
Efter rättegångsspelet hölls en debatt, där även åhörarna fick tycka till.
Åhörarna i salen fick också rösta om hur Pontus borde dömas. De ställde uppenbarligen högre beviskrav än rätten: Av åhörarna ville 83 procent frikänna Pontus, och bara 11 procent ville döma honom för misshandel.
Efter rättegångsspelet följde en debatt där Advokatsamfundets pressekreterare Petter Svensson ställde frågor till författarna och de rättsliga aktörerna. Debatten handlade bland annat om advokatens roll i rättsprocessen.
Vid rättegångsspelet medverkade också Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander. Hon presenterade evenemanget och de medverkande, sammanfattade de rättsliga frågeställningarna och tackade alla efteråt.
Se rättegångsspelet och debatten på Youtube: