Att arbeta mot grov organiserad brottslighet gemensamt mellan olika myndigheter är lämpligt, men satsningen utnyttjas dock inte till sin fulla potential. Det visar en utvärdering av myndighetssamverkan mot grov organiserad brottslighet, som Brottsförebyggande rådet, Brå, har gjort.
Brå anser att myndigheterna kan samverka mer myndigheterna i de operativa insatserna. Dessutom bör de i högre grad rikta insatserna mot nationellt prioriterade brottsproblem. Hittills har regionala prioriteringar dominerat, enligt Brå.
I juli 2008 gav regeringen Rikspolisstyrelsen och ett flertal andra myndigheter i uppdrag att ”säkerställa en effektiv och bekämpning av den grova organiserade brottsligheten”. Ett år senare inleddes satsningen som innebär att tio myndigheter samverkar mot den grova organiserade brottsligheten. Resultatet av satsningens första 18 månader har nu utvärderats av Brå.
Brå:s utvärdering visar att samverkan mellan myndigheterna fungerar bra på underrättelsenivå, inte minst i de åtta regionala underrättelsecenter där myndigheterna tillsammans kartlägger den organiserade brottsligheten i landet. Myndighetssamverkan är även omfattande på nationell ledningsnivå, men när det kommer till operativa insatser är satsningen för ”polistung”.
Enligt Brå har det varit för mycket traditionella brottsutredningar och för lite långsiktiga myndighetsgemensamma projekt. Många insatser har gällt enskilda individer och narkotikabrott. Det har minskat de samverkande myndigheternas angreppsyta och därmed möjligheterna att vidta parallella åtgärder vid sidan av polisens och åklagarens arbete. Om inte de personer som insatserna riktas mot har några skulder eller fått felaktiga bidrag finns inget handlingsutrymme för exempelvis Kronofogden eller Försäkringskassan.
En viktig komponent i satsningen är polisens åtta aktionsgrupper med totalt 200 regionalt stationerade polisanställda. Aktionsgrupperna ska kunna flyttas runt i landet och användas till nationellt prioriterade insatser. Ärenden ska föreslås av myndigheterna och ett myndighetsgemensamt operativt råd ska besluta vilka insatser som ska prioriteras nationellt. Det har dock kommit in få förslag om insatser. Möjligheterna för nationella prioriteringar har därför varit begränsade. I stället har regionala prioriteringar haft störst inflytande på vilka insatser som blivit av.