Den som har blivit vittne till ett brott gör klokt i att inte berätta det för någon. Minnet blir inte bättre av att händelsen återberättas. I stället ökar risken för ett felaktigt vittnesmål ju mer händelseförloppet återberättas och diskuteras. Det kommer Farhan Sarwar vid Lunds universitet fram till i en ny avhandling i vittnespsykologi.
Enligt Farhan Sarwar kommer de mest korrekta vittnesmålen från människor som har sett ett brott och som sedan gör anteckningar om händelsen innan de berättar eller diskuterar den med någon annan.
Men det är ganska ovanligt att vittnen gör så. De vill tvärt om gärna ventilera vad de har sett omedelbart.
Ett exempel på hur fel det kan bli när vittnen diskuterar med varandra är ögonvittnesskildringarna av Anna Lindhs mördare: De som fanns på plats och såg mördaren var överens om att han hade militärklädsel. När varuhusets film framkallades såg man att mördaren hade helt vanliga sportkläder.
Farhan Sarwars studier visar att ögonvittnen är särskilt dåliga på att komma ihåg detaljer, som vad brottslingen hade på sig eller vilket vapen han eller hon använde sig av. Däremot är de bättre på att återge det centrala i händelseförloppet.
Ett vittne som har berättat många gånger om detaljerna kring ett brott blir allt säkrare på sin sak. Detta kan få förödande konsekvenser för en brottsutredning eftersom polisen fäster stor vikt vid vittnets säkerhet.
Enligt Farhan Sarwar är ögonvittnesskildringarna ändå fortfarande det viktigaste polisen har att gå efter, men polisen måste vara medveten om hur stor vikt som kan läggas vid dem. Han menar att polisen fäster alltför stor vikt vid ögonvittnesskildringar i dag.
Farhan Sarwar disputerar på sin avhandling den 28 januari.