Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skriver om meddelarskyddet på SVT debatt.
Anne Ramberg på SVT debatt om meddelarskyddet
Anne Rambergs debattinlägg om meddelarskydd
I Storbritannien har sedan i somras olaglig avlyssning initierad av journalister inom Murdoch-imperiet aktualiserat frågor om pressetik i allmänhet och journalisternas yrkesetik i synnerhet. Till detta kom förra veckans gripande av ett tjugotal personer, däribland en polis och flera journalister, bland dem redaktionschefen på Storbritanniens största tidning, The Sun. De gripna är misstänkta för mutbrott och tjänstefel. Journalisterna är misstänkta för att ha betalt polisen ansenliga summor i syfte att erhålla information. Nu höjs röster med krav på inskränkningar i meddelarskyddet.
I Sverige råder som bekant en mycket generös yttrande- och tryckfrihet. Den vilar bl.a. på meddelarskyddet. Rätten att utan risk för repressalier förmedla uppgifter för offentliggörande syftar till att utgöra ett stöd för offentlighetsprincipen. Meddelarfriheten ska möjliggöra insyn i och kritik av myndigheternas sätt att utöva sin makt. Meddelarskyddet anses därför med rätta utgöra en viktig beståndsdel i rättssäkerheten och vara av stor betydelse för effektiviteten inom rättsväsendet och övrig förvaltning. Många är också de allvarliga missförhållanden och skandaler som tack vare meddelarskyddet kommit att upptäckas och som lett till lagföring.
Till följd av meddelarskyddet riskerar svenska journalister och meddelare i form av poliser (som huvudregel) inte att gripas och ställas till ansvar för tjänstefel och mutbrott. Enskilda polismän, i likhet med andra tjänstemän inom förvaltningen, kan utan risk för att drabbas av straff eller repressalier lämna information för publicering. Detta gäller även i pågående brottsutredningar där förundersökningssekretess råder. Inte heller skulle journalisternas anskaffande av uppgifter för publicering kunna angripas. Efterforskningsförbudet förhindrar alla försök från myndigheten att söka kartlägga vem som lämnat ut information. Detta gäller också när journalister betalar ersättning till enskilda polismän eller andra informatörer, t.ex. tipsare.
Nuvarande avgränsning mellan offentlighetsintresset, å ena sidan, och intressena av sekretess och lojalitet mot det allmänna och gällande lagstiftning, å den andra, är inte självklar. Angelägna och legitima principer står mot varandra. Syftet med meddelarskyddet är inte att tillgodose kommersiella intressen. Det ska möjliggöra en granskning av myndigheternas maktutövning, inte legitimera kommersiellt motiverade intrång i enskildas integritet. Att dessutom göra det mot betalning är därtill ett mutbrott, men som inte kan beivras på grund av det skydd som grundlagen ger.
Den ovan berörda intressekonflikten är inte okomplicerad. Det kan enligt min mening vara motiverat att, beroende på situationen, betala tipspeng till en meddelare. Att en journalist betalar en bybo i en krigshärjad ort för att denne ska visa vägen till massgravar kan rimligen inte anses moraliskt klandervärt. Det mediala intresset är då starkt. Men att betala läckande poliser ersättning för att kunna publicera skvaller är det.
Problemet är att grundlagen ger alla, inte bara dem som önskar slå larm om missförhållanden, ett mycket starkt skydd. Intresset av att kunna avslöja missförhållanden inom myndigheter har ansetts äga företräde framför såväl kravet på upprätthållande av den anställdes lojalitet mot arbetsgivaren och lagstiftningen som skyddet för den enskildes integritet. Det företräde som offentlighetsintresset därmed fått innebär emellertid att media också bär ett stort ansvar för att dess privilegium inte missbrukas. Och avvägningen är inte sällan svår. Låt mig belysa detta.
Stor uppmärksamhet har på senare tid fästs på den amerikanske soldaten Bradley Manning och dennes omfattande informationsläckage till Wikileaks. Man kan ställa sig frågan om Bradley Manning är en hjälte som avslöjat amerikanska övergrepp på civila och därför ska åtnjuta skydd eller om han är en landsförrädare och spion som bör åtalas för brott? Var det rätt av media att publicera materialet? Svaret är, enligt min mening, både att Manning är förtjänt av skydd för att ha överlämnat materialet och att det var rätt av media att publicera det. Publicering av materialet var fastmer medias skyldighet, i varje fall i de delar som inte medförde direkt fara för enskilda individer. Enligt min mening hade den omständigheten att ersättning utgått inte gjort någon skillnad. På samma sätt skulle ersättning till en fångvaktare i ett av Hitlers dödsläger varit förtjänt av skydd och media hade haft en motsvarande skyldighet att publicera.
Problemet uppkommer således när publiceringsintresset är svagare. När det inte handlar om övergrepp eller missförhållanden som ska avslöjas, utan när kommersiella intressen styr och integritetskänsliga uppgifter om enskilda publiceras. Då är risken att meddelarfriheten ifrågasätts med krav på att inskränkningar görs. Man söker kasta ut barnet med badvattnet. Det vore mycket olyckligt. Men en förutsättning för att en sådan utveckling skall förhindras är att media iakttar större måttfullhet med att utnyttja meddelarskyddet i situationer där behovet av avslöjandet inte står i rimlig proportion till motstående intressen, nämligen de som handlar om det offentligas legitima behov av sekretess i förvaltningen. Media måste besinna att det av lagstiftaren givna informationsprivilegiet inte innefattar någon licens till missbruk.
Anne Ramberg