I mars 2015 besökte JO anstalten Saltvik i Härnösand. Vid besöket uppmärksammades att tre intagna var placerade i avskildhet. En av de tre intagna (XX) berättade för JO att han hade isolerats därför att det fanns en oro för att en medintagen skulle påverka honom i religiöst radikal riktning. Den intagna ansåg själv att det var märkligt att han hade placerats på samma avdelning som en annan intagen som han inte fick träffa.
Den andre intagne (YY) berättade för JO att han hade placerats i avskildhet för att inte påverka XX.
En tredje intagen (ZZ) uppgav att han hade varit avskild på egen begäran, men ville återgå i gemenskap. Anstalten erbjöd honom lättnader i avskildheten. Erbjudandet innebar dock att ytterligare en intagen måste placeras i avskildhet. ZZ ville inte orsaka att en medintagen isolerades och valde därför att själv stanna kvar på avskildhetsavdelningen.
Som skäl för avskildplaceringen åberopade Kriminalvården två punkter i 7 § fängelselagen. Enligt de åberopade punkterna kan Kriminalvården placera en intagen i avskildhet om det är nödvändigt med hänsyn till att det finns en risk för att den intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa, eller för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen att allvarligt störa ordningen i anstalten. Gemensamt för punkterna är att de möjliggör avskildhet på grund av den intagnes agerande. Men enligt JO står inte skälen till avskildhetsplaceringen av XX och YY att finna i de intagnas agerande.
Det egentliga skälet till avskildhetsplaceringen av XX och YY var, enligt JO, platsbrist. JO konstaterar även att det har funnits brister i hanteringen av ZZ. ”Att kriminalvården har svårt att planera sin verksamhet får enligt min mening inte på ett sådant sätt läggas till grund för ett beslut om avskildhetsplacering” , skriver chefs-JO, Elisabet Fura.
Hon skriver vidare: ”Enligt min mening måste Kriminalvården organisera verksamheten så att även intagna som är i behov av placering på skyddsavdelning i högsta säkerhetsklassen kan vistas i gemenssamhet”.