Juridiska Biblioteket Hilda SHRA Menu Search Question Bubble User tie User Coin warning Check Close angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin Document hand with heart paragraph

Att tvinga advokat att vittna stred inte mot Europakonventionen

Tyske advokaten ville inte vittna mot f.d. VD-ar för klientbolag.

Europadomstolen förklarar i en dom om advokaters tystnadsplikt att det inte stred mot Europakonventionens artikel 8 när en tysk domstol tvingade en advokat att vittna mot fyra åtalade f.d. VD-ar i bolag som advokaten hade biträtt, trots att advokaten åberopade klientsekretess.

Den tyske advokaten Klaus Müller i staden Rhede i förbundslandet Nordrhein-Westfalen hade biträtt fyra bolag med råd om transaktioner mellan 1996 och 2014. År 2014 kom alla bolagen på obestånd.

År 2017 åtalades bolagens tidigare verkställande direktörer för bland annat bedrägeri. Domstolen Landgericht Münster kallade advokat Müller för att vittna om vissa transaktioner som bolagen hade genomfört. Domstolen upplyste advokat Müller om att den nuvarande verkställande direktören för de fyra företagen hade löst honom från hans tystnadsplikt som advokat och att konkursförvaltaren hade medgivit att advokat Müller skulle vittna i domstol. Dessutom hade den tidigare verkställande direktören för ett av de fyra bolagen löst advokat Müller från hans tystnadsplikt.

Vid en rättegångsförhandling vägrade advokat Müller att vittna, med hänvisning till den tyska straffprocessordningen § 53, eftersom han ansågs sig bunden av advokatsekretess. För att han skulle vara tillåten att vittna, krävdes att samtliga personer som hade varit verkställande direktörer vid den tid då han var bolagens advokat, och som nu var tilltalade i brottmålsprocessen, också löste honom från hans tystnadsplikt, hävdade advokat Müller.

Domstolen upplyste advokat Müller om att det enligt domstolens mening var tillräckligt att den nuvarande verkställande direktören för de fyra bolagen löste honom från tystnadsplikten.

Eftersom advokat Müller ändå vägrade att vittna, dömde domstolen honom att betala en straffavgift, som kunde omvandlas till häkte om den inte betalades.

Praxis i de tyska appellationsdomstolarna är inte enhetlig när det gäller advokaters tystnadsplikt till förmån för klientbolag. Några av domstolarna anser att det är tillräckligt att den nuvarande verkställande direktören för bolaget eller konkursförvaltaren löser advokaten från tystnadsplikten. De menar att kontraktsförhållandet finns mellan advokaten och bolaget, som ensamt skyddas av advokatsekretessen och ensamt kan besluta att efterge den. Andra domstolar anser att både de nuvarande ställföreträdarna för bolaget och de tidigare ställföreträdarna måste lösa advokaten från tystnadsplikten. Enligt de domstolarna kan ett förtroendeförhållande som skyddas av tystnadsplikten finnas bara mellan individer, inte med ett bolag som juridisk person.

Advokat Müller överklagade till appellationsdomstolen Oberlandesgericht Hamm, som avvisade hans överklagande. Domstolen fann att det var tillräckligt att den nuvarande verkställande direktören löste advokaten från tystnadsplikten. Enligt domstolen var tystnadsplikten uppställd i bolagets intresse, när ett klientförhållande enligt avtal fanns bara mellan advokaten och bolaget, och det skulle ofta kunna strida mot bolagets intressen om en tidigare verkställande direktör kunde besluta huruvida advokaten skulle lösas från sin tystnadsplikt. Dessutom fanns domstolen att advokaten inte hade visat att han och advokatfirman hade avtal om juridisk rådgivning inte bara med bolagen utan också med de tidigare verkställande direktörerna personligen när det gällde de frågor som domstolsförhöret gällde.

Advokat Müller klagade till den tyska författningsdomstolen och hävdade att domstolsbesluten kränkte hans författningsenliga rätt att utöva sitt yrke och ingrep i sekretessen mellan advokat och klient på ett oproportionerligt sätt. Författningsdomstolen tog inte upp klagomålet.

Till slut vittnade advokat Müller mot de tidigare VD-arna, sedan domstolen Landgericht Münster hade förklarat att den skulle häkta advokaten för att genomdriva hans vittnesplikt, om det behövdes. Dessutom betalade advokaten straffavgiften på 600 euro.

Advokat Müller klagade till Europadomstolen och anförde att de tyska domstolarnas beslut utgjorde ingrepp i hans rätt till skydd för privatliv och korrespondens enligt artikel 8 i Europakonventionen och dessutom i advokatsekretessen, som skyddas i artikel 8.

Europadomstolen fann att de tyska domstolarnas beslut skedde med stöd i lag och för ett berättigat syfte, var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Därför var ingreppet försvarligt enligt artikel 8 i Europakonventionen, och enligt domstolen hade ingen överträdelse av artikel 8 ägt rum.

En av domarna i Europadomstolen, den ukrainska domaren Hanna Judkivska, var skiljaktig och ansåg att artikel 8 hade kränkts.

Europadomstolens dom i målet Klaus Müller mot Tyskland (ansökan nr 24173/18)