Under förundersökningen kan polisen använda tvångsmedel för att få fram bevisning. Det krävs att en person är skäligen misstänkt för brott för att de flesta av tvångsmedlen ska få användas.

Simon Andersson, Stockholm universitet, har just publicerat sin avhandling i processrätt: Skälig misstanke. Han utgår från att lag, förarbeten och rättspraxis inte ger mycket vägledning om vad ”skälig misstanke” innebär, och att det medför att det finns risk för godtycke i tillämpningen. I avhandlingen klarlägger Simon Andersson vad begreppet innebär och hur polis och åklagare ska ta ställning till om det finns skälig misstanke.

Över en miljon brott anmäls varje år. Men det är bara en liten del av anmälningarna som leder till åtal. Det innebär att de som fattar flest beslut inom rättsväsendet inte är domarna utan polis och åklagare, som ansvarar för förundersökningarna av misstänkta brott. Till tvångsmedlen under förundersökningen hör gripande, anhållande, häktning, husrannsakan, kroppsvisitation samt avlyssning och övervakning av elektronisk information. Men beslut om tvångsmedel kräver alltså bevisning av en viss styrka.

I sin avhandling försöker Simon Andersson skapa en tydligare bild av vad skälig misstanke egentligen innebär genom att söka efter mönster och tankesätt i rättskällorna, som JO:s uttalanden och Europakonventionen. Han ger en vägledning för hur polis och åklagare bör värdera några av de vanligaste bevisen.

Simon Andersson disputerar på avhandlingen ”Skälig misstanke” den 28 oktober kl. 10 i De Geersalen, Geovetenskapens hus, Stockholms universitet, Svante Arrhenius väg 14, Stockholm.