Högsta domstolen, HD, har i en dom idag, den 14 december, kommit fram till att ett offentligt biträde, som inte fick ut sin ersättning i tid, hade rätt till dröjsmålsränta på beloppet enligt räntelagens principer.
Det offentliga biträdet var förordnat i ett utlänningsärende. Migrationsverket fastställde ersättning till honom, drygt 20 000 kr, men betalade inte ut någon ersättning. Det offentliga biträdet ansökte därför hos kronofogden om betalningsföreläggande mot Migrationsverket och begärde samtidigt dröjsmålsränta på beloppet med hänvisning till räntelagen. Migrationsverket betalade då ut ersättningen men motsatte sig att betala någon dröjsmålsränta.
Tingsrätten menade att biträdet hade rätt till dröjsmålsräntan, men hovrätten fann att räntelagen inte var tillämplig och avslog därför biträdets yrkande om detta.
HD konstaterar att räntelagens principer om dröjsmålsränta ska tillämpas på en fordran som denna. Visserligen gäller räntelagen enligt lagtexten för fordringar på förmögenhetsrättens område. Men lagens principer kan tillämpas även på penningsfordringar som ligger nära förmögenhetsrätten eller när en tillämpning annars bedöms som rimlig och ändamålsenlig. Avgörande är den aktuella fordringens karaktär.
Biträdets fordran avsåg ersättning för arbete som han hade utfört. Förutsättningarna för uppdraget var offentligrättsligt reglerade. Men när Migrationsverket hade bestämt vilken ersättning som skulle utgå fanns det en preciserad betalningsförpliktelse för verket. Fordringen hade en sådan karaktär att räntelagens principer för dröjsmålsränta skulle tillämpas.